VA?! NEJ, JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET!

Jag har något fel på min hörsel. Allvarligt. Det här brukar skämtas om eftersom jag hör fel på vad folk säger rätt ofta. Det är inte för intet jag kallas Hörfelet Örmin.

”Har du någon lås-olja?”
”Om jag har leverpastej?! Visst, men vad ska du ha det till?”

Jo, det går ofta att skratta åt, men det här har blivit påfrestande på många sätt. Jag tycker till exempel att det är skitjobbigt att gå ut på krogen och ta en öl med folk – eftersom det som sägs till mig forsvinner spårlöst i uteställets kakofoni av röster, skrammel och musik. Istället håller jag koll på när folk skrattar och skrattar då själv eller hittar på ursäkter att gå därifrån. Om det är främlingar eller till och med bekanta blir situationen ytterst besvärlig men om det däremot är folk som jag känner riktigt bra kan jag oavbrutet ropa ”VA?!” utan att de tror att jag är dum i huvudet. God bless them.

Jag har skrattat gott med mina vänner när jag hör tokigt men hur konstigt det än låter så har mitt problem med hörseln inte varit något som jag har funderat speciellt mycket på tidigare. Jag har nog bara ansett att jag inte är bra på att samtala i större grupper eller att diskussionerna inte är värda att följa. Eller ärligt talat, vet jag inte riktigt vad jag har skyllt på…

Det här problemet blev iaf smärtsamt tydligt när vi var ute och reste runt med 11 andra resenärer i sommar. Tommy anmärkte att det var så konstigt att jag aldrig sa något när vi alla satt och åt middag vid långbord på kvällarna. Jag tyckte till en början att ”Det var väl faan, jag måste väl inte säga något?” men när jag verkligen tänkte på att försöka hänga med i samtalet gick det inte. Det blev inget samanhang i de delar av samtalet jag hörde och därför kände jag inte att jag hade något att tillföra.

Under resan lärde jag mig (eller tänkte på) att det går mycket bättre när jag ser personen som talar och kan titta på dennes läppar och kroppsspråk. Det fungerade sådär eftersom det bara behövs en person som lutar sig fram mellan mig och talaren så hör jag inte vad personen säger – om vi inte skulle råka sitta i ett knäpptyst rum.

Tommy säger att jag borde fara till läkaren, och det ska jag, men jag tror inte att de kommer att kunna göra något. Så jag får nog istället fortsätta kolla på läppar och skratta när andra skrattar – eller kanske göra en t-shirt som säger ”Jag hör dig inte, jag har en banan i örat!”.

Vad är Meningen?!

Det finns ingen bestämd Mening med stort M med livet. Enligt mig.

Meningen får vi skapa själva – det är det som är meningen med Meningen i livet.

Fundera på det! Vad ska din Mening med livet vara?

Namasté.

Leksaker och landminor

Jag har fått frågan vad som påverkade mig mest under resan. Jag behöver inte fundera länge på det.

Landet där vi fick se den största missären var i landminstäta Kambodja där barnen leker bland varningskyltar för landminor. När vi var i Siam Reap fick vi besöka en skola där vi skulle få se en khmerisk dansuppvisning men vi kom dit lite tidigt så vi skulle få leka med skolbarnen en stund. Tro mig, jag är inte så överförtjust i barn och när jag på bussen fick veta att vi skulle umgås med dem önskade jag att jag var någon annanstans.

Men väl framme kom en flicka - som såg ut som 9 men var 13 år - fram till mig, tog min hand och frågade vad jag hette. Hennes engelska var knagglig och trevande men kombinerad med lite teckenspråk förstod vi varandra och jag fick veta att hon hette Chompey. Hon var väldigt söt, hade långt svart hår som de flesta andra flickor där, och hon hade på sig ett rött linne med ett Britney-Spears-tryck.
"Can you be my God sister?" frågade hon efter ett tag. Hur kunde jag neka henne det? Klart jag kunde det!
Vi satte oss ner vid skolans barnbord från IKEA och efter ett tag började vi vika figurer av papper. Vi vek en massa tranor och grodor, skrattade och hade kul med några andra barn och andra ur vår resgrupp och när dansgruppen skulle börja fick vi gå in i deras aula medan barnen som inte skulle dansa väntade utanför.

Uppvisningen var mycket vacker och efter rektorns tal där vi blev informerade om hur skolan fungerade la jag och tommy vår kvarvarande bunt med kambodjanska Riel i deras donationslåda. Väl ute i den gassande solen igen kom Chompey leende framspringande till mig och gav mig en bit avrivet papper som hon hade skrivit något på. Jag har kvar brevet, så här står det:

"Hello! Elina
My name is Chompey
nice to see you Elina
I have a small house
I no money Learning english
Please you help me"

Mitt hjärta smälte men jag kunde inget göra för att hjälpa henne. Jag försökte förklara av vi nyss lagt våra sista pengar i skolans donationslåda! Mitt i allt det här började vår grupp lastas ombord på bussen tillbaks till hotellet och jag förstod att det var dags att säga adjö till flickan. Då kommer det plötsligt fram en annan tjej och ger mig ett papper också som hon har ritat en rosbuske på, fylld av törnen men med tre vackra rosor. Jag vänder på papperet.

"Hello!

How are you today?

My name is Mom

I am 15 years old

I have 3 brother and 1 sister

I like yellow flower

can you sister me

I love you

good bye

Nice to meet you"

Hon ser ledsen ut och frågar mig om jag kan vara hennes gudsyster också. Kära barn! Här har hon gått runt och inte hittat någon som kan vara hennes gudsyster förrän nu, i sista stund. Självklart tackar jag ja, och ger mina nya gudsystrar varsin kram och berättar att jag ska skicka dem kortet som vi nyss tog på oss tre. De frågar mig vart jag kommer ifrån men när jag svarar "sweden" ser de väldigt fundersamma ut. Jag tittar mig om och upptäcker att vår grupp inte är färdiginlastad riktigt än så jag tar med dem och springer in i aulan igen. Där pekar jag på Sverige på en världskarta på väggen och ser förundran i deras ögon.

När jag väl gått in i bussen står Mom vid mitt fönster och vinkar. Hon ser väldigt ledsen ut och jag känner hur det skär i hjärtat. Chompey ser däremot lite gladare ut och vinkar en bit bort. Hade de varit lite mindre hade jag banne mig packat ner dem i handväskan! Det var fruktansvärt jobbigt att måste lämna dem så där hastigt, jag hade gärna stannat längre.

Nu ska jag bara fundera ut vad jag kan skicka till dem som skulle göra dem lite gladare...

Mom och Chompey. Namasté.

Hemkomst + akuten

Hemma!!

Tänka sig att vi tog sig igenom dessa 6 veckor utan några allvarligare incidenter! Det är ju ofattbart! Inte tappat nått, inte haft sönder nått..

Men när vi väl kommer hem sätter det igång! Några timmar efter jag kom in genom dörren börjar jag få hög feber och ett par dagar senare konstateras det att jag har urinvägsinfektion upp i ena njuren. Skoj. Efter att ha varit iväg till akuten och tjafsat med de typiska läkarna och sköterskorna som inte lyssnar på vad man säger har jag nu fått antibiotika och är nu nästan helt bra.

Däremot känner jag mig fortfarande lite konstig i huvudet - i sinnet - efter hemkomsten. Jag vet inte riktigt vad det är, jag kan inte sätta fingret på det. Men det är något som inte känns som förrut.

Namasté.

Nu flyr vi landet!

Jaha, så kom den stora avresedagen snart, då. Jösses vad fort det har gått! Vi har en hel del att packa men vi har hela morgondagen på oss för sådant. Idag sitter vi bara och mixtrar med internet. Och äter glass, såklart. =)

Jag har massor som jag vill blogga om - men utan internet så blir det inte så spontant längre. Trist, men istället får jag helt enkelt köra på regelbundna inlägg när vi har kommit hem istället.

Här är förresten länken till vår resedagbok för de som är intresserade.

Så efter mer än en vecka med gäster från landet/världen runt så ska vi nu själva ut och gästa - och stå ut med varandra 24 timmar om dygnet i 45 dagar, hihi! Men det är vi inte oroliga för.

Kram på er alla! Nästa inlägg blir nog från utlandet!

Namasté.

Lite slappande mitt i lagöverträdelsen

Fortfarande dator- och internetlös. Men däremot inte rådlös! Med min enorma smidighet, kunnighet och list har jag brutit mig inte på Tommys jobb, kopplat ur deras larm, hackat deras datasystem och kopplat upp mig på Nätet. Nu sitter jag här ensam i skenet från en av dataskärmarna och passar på att blogga lite medan jag väntar på att datorn ska knäcka lösenordet till ett hemligt arkiv i Pentagons system.

Vidare så har jag nyligen återigen blivit attackerad av mina ärkefiender - i mitt eget hem! Efter deras senaste kupp insåg de nog att jag inte kommer att ge upp utan en strid så de skickade ut deras allra största kämpe. Han måste dessutom haft ett enormt tålamod för han hade tydligen legat under en låda i badrummet i flera dagar, bara väntandes på att jag skulle lyfta på den. När jag änligen gjorde det så rusade han fram i vild freni - och jag kan nästan svära på att jag hörde ett gurglande bärsärkarvrål.

Däremot måste skitstöveln ha ångrat sig när han väl fick syn på mig, vilket var bäst för honom, för halvvägs framme pallnitade han och skyndade sig tillbaks in under lådan. Jag var glad att han retirerat så snabbt men jag var fortfarande i chock för det var nämligen den största spindeln jag någonsin drabbat samman med. Efter ett kort tags funderande på mina alternativ bestämde jag mig för att lugnt vänta på förstärkning - Tommy.

Väl hemma fällde min käre pojkvän några skämtsamma kommentarer med sin "du-med-din-Spindel-skräck"-röst men gick ändå med på att noga gå igenom hela badrummet. Visst hittade han det fega kräket efter ett tag och jag antog att Tommy skulle förgöra honom där och då men ack, vad jag bedrog mig... Han släppte istället ut den lilla slyngeln på vår uteplats och lät honom gå! Utan att ens skicka med en ordentlig varning!!

Hmm, jag måste utbilda mina allierade i Krigstaktik mot Spindlar.

Nu är lösenordet visst knäckt så nu ska jag avsluta. Vilken sjuk människa har "ihaverubberunderwear" som lösen?!

Namasté.

Jaha. Kraschad hårddisk. Igen. För fjärde gången. Darn.

Blir tyvärr inte mycket bloggande tills jag lyckas pumpa igång burken igen. Oh well, nu hinner jag mycket nytttigt istället!

Namasté.

Lyssna aldrig på en Spindel

Igår när jag var ute på ärenden hade jag vårens första sammandrabbning med mina ärkefiender, Spindlarna. Mötet kom oväntat men de hade - till min förvåning - bara skickat ut en liten emissarie. Trots att min första reaktion var att antingen snabbt krossa honom eller att långsamt backa därifrån behärskade jag mig istället.

”Kommer vi kunna upprätthålla fred mellan våra stammar det här året?” frågade jag.

”Vi är villiga att jobba för det om även Du är det.” svarade den lilla Spindeln och gjorde sitt bästa för att se söt ut.

”Bra. Då är vi överens.” sa jag och kände mig genast lite bättre till mods.

Precis då ringde min mobil och jag vände mig därifrån för att svara men när jag tittade tillbaks sekunden efter var kuriren borta. Jag tänkte på hur snabba de rackarna är men att mötet hade gått bra ändå.

Vid den tidpunkten hade jag ingen vetskap om de hemliga aktioner som var i görningen.

Efter mitt ärende, en halvtimma senare, satt jag i en busskur och väntade på min buss. Solen gassade på rätt bra och jag passade på att sola benen lite. Bakåtlutad mot busskurens glasvägg njöt jag av sommarens intåg medan de stressade bilförarna rusade förbi. När jag kände att det kliade lite en bit ner bakom axeln orkade jag inte göra nått åt det – men det fortsatte envist. Av någon anledning vände jag runt huvudet och med hjälp av spegelbilden i glasväggen såg jag då till min förskräckelse en enorm Spindel som satt där! Med blixtsnabba reflexer började jag våldsamt och frenetiskt banka ryggen mot glasväggen. De andra som väntade på bussen tittade nog lite konstigt på mig men i mitt huvud snurrade tankarna vilt.

”Dom jävla förrädarna! Skicka en springpojke med fredsbud och sedan sända ut en lönnmördare att hugga mig i ryggen!”

Efter några slag gav Spindeln upp, släppte taget och föll ner på marken för att snabbt kräla därifrån. Men jag fick in ett par bra slag mot uslingen så han kommer nog inte att glömma mig i första taget.

När jag senare klev in i bussen tänkte jag tyst för mig själv:
”Vänta ni bara.. Är det krig ni vill ha så är det helt okey.”

Namasté.

JAG VILL HA!!

Vad betyder Namasté?

Ordet namasté - som jag använder mycket i min blogg - betyder ungefär "Jag ärar det heliga inom dig". Så vitt jag vet kommer det ifrån ett sanskrit-ord, Nama has tute. Här är en längre översättning på engelska som jag hittade och som jag tycker är mycket vacker:

"I honor the place in you, in which the entire universe dwells. I honor the place in you, which is of love, of truth, of light and of peace. When you are in that place in you, and I am in that place in me, We are One."

Namasté.

Mitt rike för en hobby

Jag måste skaffa en hobby!! Är det ingen som har en till övers? Som Tommy med sin kampsport vill jag ha någonting som jag kan ägna mig i timmar åt när jag har tid. Något mer givande än ett dataspel. Jag är jätteledsen över att jag inte kunde fortsätta med min släktforskning när jag flyttade ner till Uppsala - det som jag älskade så mycket.

Jag skulle kunna sätta mig och teckna oftare, men det är inte alltid inspirationen finns där. Eller kanske jag kommer att bli helt såld på trädgårdsarbete, vem vet? Hm, eller tänk om jag kunde ha träning som hobby – vad bra det skulle vara!

Helgen har iaf inte saknat sysselsättning. Vi har varit fruktansvärt aktiva och fått massor med saker gjorda. Bland annat har vi provmålat några färger i nya lägenheten – och det kommer att bli såå läckert med den färg vi valt ut.

Nä, nu ska jag fortsätta med pluggandet. Kram på världen!

Namasté.

Heliumballonger och sprutgrädde!

Så var Valborg tragiskg nog över – men vilken underbar helg det blev. Jag kunde faktiskt inte be om en perfektare helg. Det var lite tungt att kliva upp kl 07:30 men när vi kom till bryggan satt redan Herr Kalaspuff redan där och väntade. Det blev många roliga timmar där med fler folk som anslöt sig till sällskapet. Till och med Jimmy och Otto dök upp! Yay! Vi skrattade gott åt alla roliga båtar som studenterna byggt och vi kastade en och annan sprutgräddesbeklädd jordgubbe på dem – när de inte försökte stjäla vår champagne, vill säga, haha!



Lunchen på slottsbacken var jätterolig och där hånglade alla friskt med min girafformade heliumballong som jag köpt. Hmm, borde ha bett om en ny ballong av den som bet sönder nosen på den… Efter några snaps och massa bus blev det i alla fall en tidig sushi-middag varefter vi skyndade oss hem där folk redan satt i trapphuset och väntade. Ojoj.. tidsplaneringen kanske inte var så bra, men allt ordnade sig i alla fall.


Här hemma hade jag och Tommy fixat och donat järnet i vardagsrummet med madrasser, kuddar, uv-lampor, vattenpipa och tilltugg. Kanonmysigt!


Basement visade sig vara otroligt lyckad! Lagom med folk, en otrolig dj vid namn Core som gjorde min kväll med sitt set - och såklart en mysig stämning.


Vi har ännu inte lyckats få tag på vårt andra – fullproppade minneskort med bilder så jag lägger bara upp några bilder, men mer kommer senare!!