Leksaker och landminor

Jag har fått frågan vad som påverkade mig mest under resan. Jag behöver inte fundera länge på det.

Landet där vi fick se den största missären var i landminstäta Kambodja där barnen leker bland varningskyltar för landminor. När vi var i Siam Reap fick vi besöka en skola där vi skulle få se en khmerisk dansuppvisning men vi kom dit lite tidigt så vi skulle få leka med skolbarnen en stund. Tro mig, jag är inte så överförtjust i barn och när jag på bussen fick veta att vi skulle umgås med dem önskade jag att jag var någon annanstans.

Men väl framme kom en flicka - som såg ut som 9 men var 13 år - fram till mig, tog min hand och frågade vad jag hette. Hennes engelska var knagglig och trevande men kombinerad med lite teckenspråk förstod vi varandra och jag fick veta att hon hette Chompey. Hon var väldigt söt, hade långt svart hår som de flesta andra flickor där, och hon hade på sig ett rött linne med ett Britney-Spears-tryck.
"Can you be my God sister?" frågade hon efter ett tag. Hur kunde jag neka henne det? Klart jag kunde det!
Vi satte oss ner vid skolans barnbord från IKEA och efter ett tag började vi vika figurer av papper. Vi vek en massa tranor och grodor, skrattade och hade kul med några andra barn och andra ur vår resgrupp och när dansgruppen skulle börja fick vi gå in i deras aula medan barnen som inte skulle dansa väntade utanför.

Uppvisningen var mycket vacker och efter rektorns tal där vi blev informerade om hur skolan fungerade la jag och tommy vår kvarvarande bunt med kambodjanska Riel i deras donationslåda. Väl ute i den gassande solen igen kom Chompey leende framspringande till mig och gav mig en bit avrivet papper som hon hade skrivit något på. Jag har kvar brevet, så här står det:

"Hello! Elina
My name is Chompey
nice to see you Elina
I have a small house
I no money Learning english
Please you help me"

Mitt hjärta smälte men jag kunde inget göra för att hjälpa henne. Jag försökte förklara av vi nyss lagt våra sista pengar i skolans donationslåda! Mitt i allt det här började vår grupp lastas ombord på bussen tillbaks till hotellet och jag förstod att det var dags att säga adjö till flickan. Då kommer det plötsligt fram en annan tjej och ger mig ett papper också som hon har ritat en rosbuske på, fylld av törnen men med tre vackra rosor. Jag vänder på papperet.

"Hello!

How are you today?

My name is Mom

I am 15 years old

I have 3 brother and 1 sister

I like yellow flower

can you sister me

I love you

good bye

Nice to meet you"

Hon ser ledsen ut och frågar mig om jag kan vara hennes gudsyster också. Kära barn! Här har hon gått runt och inte hittat någon som kan vara hennes gudsyster förrän nu, i sista stund. Självklart tackar jag ja, och ger mina nya gudsystrar varsin kram och berättar att jag ska skicka dem kortet som vi nyss tog på oss tre. De frågar mig vart jag kommer ifrån men när jag svarar "sweden" ser de väldigt fundersamma ut. Jag tittar mig om och upptäcker att vår grupp inte är färdiginlastad riktigt än så jag tar med dem och springer in i aulan igen. Där pekar jag på Sverige på en världskarta på väggen och ser förundran i deras ögon.

När jag väl gått in i bussen står Mom vid mitt fönster och vinkar. Hon ser väldigt ledsen ut och jag känner hur det skär i hjärtat. Chompey ser däremot lite gladare ut och vinkar en bit bort. Hade de varit lite mindre hade jag banne mig packat ner dem i handväskan! Det var fruktansvärt jobbigt att måste lämna dem så där hastigt, jag hade gärna stannat längre.

Nu ska jag bara fundera ut vad jag kan skicka till dem som skulle göra dem lite gladare...

Mom och Chompey. Namasté.