VA?! NEJ, JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET!

Jag har något fel på min hörsel. Allvarligt. Det här brukar skämtas om eftersom jag hör fel på vad folk säger rätt ofta. Det är inte för intet jag kallas Hörfelet Örmin.

”Har du någon lås-olja?”
”Om jag har leverpastej?! Visst, men vad ska du ha det till?”

Jo, det går ofta att skratta åt, men det här har blivit påfrestande på många sätt. Jag tycker till exempel att det är skitjobbigt att gå ut på krogen och ta en öl med folk – eftersom det som sägs till mig forsvinner spårlöst i uteställets kakofoni av röster, skrammel och musik. Istället håller jag koll på när folk skrattar och skrattar då själv eller hittar på ursäkter att gå därifrån. Om det är främlingar eller till och med bekanta blir situationen ytterst besvärlig men om det däremot är folk som jag känner riktigt bra kan jag oavbrutet ropa ”VA?!” utan att de tror att jag är dum i huvudet. God bless them.

Jag har skrattat gott med mina vänner när jag hör tokigt men hur konstigt det än låter så har mitt problem med hörseln inte varit något som jag har funderat speciellt mycket på tidigare. Jag har nog bara ansett att jag inte är bra på att samtala i större grupper eller att diskussionerna inte är värda att följa. Eller ärligt talat, vet jag inte riktigt vad jag har skyllt på…

Det här problemet blev iaf smärtsamt tydligt när vi var ute och reste runt med 11 andra resenärer i sommar. Tommy anmärkte att det var så konstigt att jag aldrig sa något när vi alla satt och åt middag vid långbord på kvällarna. Jag tyckte till en början att ”Det var väl faan, jag måste väl inte säga något?” men när jag verkligen tänkte på att försöka hänga med i samtalet gick det inte. Det blev inget samanhang i de delar av samtalet jag hörde och därför kände jag inte att jag hade något att tillföra.

Under resan lärde jag mig (eller tänkte på) att det går mycket bättre när jag ser personen som talar och kan titta på dennes läppar och kroppsspråk. Det fungerade sådär eftersom det bara behövs en person som lutar sig fram mellan mig och talaren så hör jag inte vad personen säger – om vi inte skulle råka sitta i ett knäpptyst rum.

Tommy säger att jag borde fara till läkaren, och det ska jag, men jag tror inte att de kommer att kunna göra något. Så jag får nog istället fortsätta kolla på läppar och skratta när andra skrattar – eller kanske göra en t-shirt som säger ”Jag hör dig inte, jag har en banan i örat!”.