Det luktar inte gott inuti en död gnu

Jag verkar ha tappat bort mina skumma drömmar. Mina drömmar som på morgonen brukade få mig att tänka ”Va faan har min hjärna haft för sig i natt?!”

Jag har i mina dagar (nätter) blivit jagad av lurviga monster med tejprullar istället för händer, jag har serverat drinkar till talande fiskar som simmat förbi min bar, studsat på en trampolin med en vänlig mumie, krupit in i en död gnu med avsikten att bli serverad till den onda demonen och därigenom kunna höra vilka planer han smider… Det har till och med gått så långt att jag har frivilligt och systematiskt flått mig själv.

Alla mina skumma drömmar brukar vara oerhört detaljerade och jag brukar minnas det allra mesta av dem – men nu har jag som sagt förlagt dem någonstans.

Jag saknar dem.

Hörrö! Haru en soffa över, eller?

Jaha, då har vi varit i Wien, då. Det blev en långhelg bland vackra byggnader och god mat. Vi bodde på hotell men vi blev guidade av en supertrevlig österrikare som visade oss vad som var värt att se. Vi fick kontakt med honom på Internet och han erbjöd sig att visa oss runt.

Det var fasansfullt vackert i Wien. Helt klart återbesöksvänligt.

Jag och Tommy är nämligen med i ett projekt, eller vad jag ska kalla det, på nätet som jag skulle vilja rekommendera. Det är ett underbart sätt att träffa nya människor och komma lite närmare kulturen där man befinner sig.

Är man medlem i det här nätverket kan man nämligen bjuda ut sin soffa, eller annan sovplats, till människor som är ute och reser. Just nu är det över 100 000 medlemmar så det finns soffor över hela världen! Vi blev medlemmar i februari i år och vi har hunnit lånat ut vår soffa ett par gånger redan men nu har vi alltså äntligen fått utnyttja tjänsten själva.

Vissa kör på det här det här till max och är ute och reser runt i flera månader på andras soffor – medan andra kanske bara lånar ut sin egen lite nu och då.

Kolla in det! Det är en skithäftig idé – som funkar! Men se det gärna mer som ett sätt att hitta härliga människor över hela världen än ett sätt att spara pengar.

www.couchsurfing.com

Här sitter vi och fjantar oss hemma hos vår värd

För övrigt så var besöket i Wien kanonlyckat. Det är en otroligt härlig stad som jag tycker präglas mycket av den omkringliggande naturen. Tyvärr hann vi inte med någon koncert :( men hann göra väldigt mycket annat kul.

Namasté.

Jag sa ju ’Sitt’! Hör du dåligt?

Aarrggh!! Vad är det med denna mängd av mesiga hundägare!? Jag är less på alla dessa helt odresserade hundar – eller rättare sagt är jag less på ägarna till dessa hundar. Jag har själv aldrig haft hund men jag förstår ändå att om hunden gör något som man inte vill att den ska göra så hjälper det inte att hota och diskutera med den!

”Men, Fiffi, hur många gånger har jag förklarat för dig att du inte får göra sådär? Det blir definitivt inget hundgodis för dig idag!” säger den lilla tanten i en menlös röst och fortsätter med ”Ja, skyll dig själv, då!” Mopsen fortsätter att gräva upp rabatten.

”Tyst, Angel, matte sitter ju i telefonen.” ber den blonda modeslaven sin lilla chihuahua. Angel fortsätter att skälla hetsigt mot allt och alla. Matte fortsätter att prata i telefonen.

På bussen: ”Jag sa ju ’Sitt’! Hör du dåligt?” Ägaren trycker ner hundens bakdel till marken. Jag slår vad om att hunden inte har den blekaste aning om vad kommandot ”sitt” är för något – eller ens vad ett kommando är.

Visst ska man prata med sin hund, absolut! Men är det inte så att om man ska tillrättavisa eller säga till hunden vad den ska göra är det bra att hålla det verbala så enkelt som möjligt? Annars förbryllar man väl hunden?

I och för sig har jag sett uppvisningar med hundar som klarar riktigt komplicerade uppmaningar – men inte är det för att ägaren har hotat med att dra in det dagliga hundgodiset!

Just a thought.

Namasté.

Alla har vi en liten paranoid schizofren i oss..

Elina, you are 28% Paranoid Schizophrenic

You're pretty grounded, though you have your occasional paranoid moments. Just make sure to ignore those voices in your head!

Are You A Paranoid Schizophrenic?

Nostalgi är härligt - men nutiden är bättre

Av min 26-åriga erfarenhet vet jag att om flera år kommer jag att se tillbaks på den här tiden, luta mig tillbaks i soffan, knäppa händerna över magen och säga något i stil med
”Jadu, det var tider det” och odla någon sorts nostalgisk tår i ögonvrån. Och precis som många andra gamla goda tider kommer jag att längta tillbaks hit.

Men min åldersnoja gör sig påmind lite nu och då. Den har, irriterande nog, klängt sig fast i mitt medvetande sedan jag fyllde 20 år – men jag är glad att kunna säga att den äntligen börjar förlora mark! Jag ser inte längre på de överfyllda flaken med studenter som envist skriker

”För vi har tagit STUDEEEEN-TEEEN”

och känner en lika stor våg av saknad och avundsjuka. Numera ser jag nämligen istället fram emot morgondagen, nästa år, nästa decennium även fast jag kommer att bli äldre! (Fast jag längtar tillbaks litegrand varje vår när traktorerna kör omkring med vrålande 18-åringar.)

Men jag är 26 nu. När jag var 18 tyckte jag att när man är så gammal då är det banne mig slut på allt kul. Så fantastiskt fel jag hade! Jag gör ju massor av kul saker, det är bara det att jag har utvidgat hela rolighetsområdet!

På den tiden ansåg jag att det enda som kunde kvalificeras som kul var fest, festival, eller hänga med kompisar. Men nu har jag roligt på fler sätt. Det är till exempel vansinnigt kul med vår nya lägenhet som vi fipplar en hel del med. Jag gillar det jag pluggar. Eller att träffa nya människor, resa, fotografera…

Nu ska ni inte tro att jag har lagt av med kompisar, festandet och festivalandet! Oo, nej. Au contraire! Fester händer rätt ofta här och nästa sommar blir det förhoppningsvis någon trance/techno-festival i tyskland med ett gäng vänner. Åsså har vi ju alltid Halloween - den yttersta festen.

Men vad var det nu jag ville komma fram till..? Jo! Att Den gamla, goda tiden. Den är ju nu!

Namasté.

VA?! NEJ, JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET!

Jag har något fel på min hörsel. Allvarligt. Det här brukar skämtas om eftersom jag hör fel på vad folk säger rätt ofta. Det är inte för intet jag kallas Hörfelet Örmin.

”Har du någon lås-olja?”
”Om jag har leverpastej?! Visst, men vad ska du ha det till?”

Jo, det går ofta att skratta åt, men det här har blivit påfrestande på många sätt. Jag tycker till exempel att det är skitjobbigt att gå ut på krogen och ta en öl med folk – eftersom det som sägs till mig forsvinner spårlöst i uteställets kakofoni av röster, skrammel och musik. Istället håller jag koll på när folk skrattar och skrattar då själv eller hittar på ursäkter att gå därifrån. Om det är främlingar eller till och med bekanta blir situationen ytterst besvärlig men om det däremot är folk som jag känner riktigt bra kan jag oavbrutet ropa ”VA?!” utan att de tror att jag är dum i huvudet. God bless them.

Jag har skrattat gott med mina vänner när jag hör tokigt men hur konstigt det än låter så har mitt problem med hörseln inte varit något som jag har funderat speciellt mycket på tidigare. Jag har nog bara ansett att jag inte är bra på att samtala i större grupper eller att diskussionerna inte är värda att följa. Eller ärligt talat, vet jag inte riktigt vad jag har skyllt på…

Det här problemet blev iaf smärtsamt tydligt när vi var ute och reste runt med 11 andra resenärer i sommar. Tommy anmärkte att det var så konstigt att jag aldrig sa något när vi alla satt och åt middag vid långbord på kvällarna. Jag tyckte till en början att ”Det var väl faan, jag måste väl inte säga något?” men när jag verkligen tänkte på att försöka hänga med i samtalet gick det inte. Det blev inget samanhang i de delar av samtalet jag hörde och därför kände jag inte att jag hade något att tillföra.

Under resan lärde jag mig (eller tänkte på) att det går mycket bättre när jag ser personen som talar och kan titta på dennes läppar och kroppsspråk. Det fungerade sådär eftersom det bara behövs en person som lutar sig fram mellan mig och talaren så hör jag inte vad personen säger – om vi inte skulle råka sitta i ett knäpptyst rum.

Tommy säger att jag borde fara till läkaren, och det ska jag, men jag tror inte att de kommer att kunna göra något. Så jag får nog istället fortsätta kolla på läppar och skratta när andra skrattar – eller kanske göra en t-shirt som säger ”Jag hör dig inte, jag har en banan i örat!”.

Vad är Meningen?!

Det finns ingen bestämd Mening med stort M med livet. Enligt mig.

Meningen får vi skapa själva – det är det som är meningen med Meningen i livet.

Fundera på det! Vad ska din Mening med livet vara?

Namasté.

Leksaker och landminor

Jag har fått frågan vad som påverkade mig mest under resan. Jag behöver inte fundera länge på det.

Landet där vi fick se den största missären var i landminstäta Kambodja där barnen leker bland varningskyltar för landminor. När vi var i Siam Reap fick vi besöka en skola där vi skulle få se en khmerisk dansuppvisning men vi kom dit lite tidigt så vi skulle få leka med skolbarnen en stund. Tro mig, jag är inte så överförtjust i barn och när jag på bussen fick veta att vi skulle umgås med dem önskade jag att jag var någon annanstans.

Men väl framme kom en flicka - som såg ut som 9 men var 13 år - fram till mig, tog min hand och frågade vad jag hette. Hennes engelska var knagglig och trevande men kombinerad med lite teckenspråk förstod vi varandra och jag fick veta att hon hette Chompey. Hon var väldigt söt, hade långt svart hår som de flesta andra flickor där, och hon hade på sig ett rött linne med ett Britney-Spears-tryck.
"Can you be my God sister?" frågade hon efter ett tag. Hur kunde jag neka henne det? Klart jag kunde det!
Vi satte oss ner vid skolans barnbord från IKEA och efter ett tag började vi vika figurer av papper. Vi vek en massa tranor och grodor, skrattade och hade kul med några andra barn och andra ur vår resgrupp och när dansgruppen skulle börja fick vi gå in i deras aula medan barnen som inte skulle dansa väntade utanför.

Uppvisningen var mycket vacker och efter rektorns tal där vi blev informerade om hur skolan fungerade la jag och tommy vår kvarvarande bunt med kambodjanska Riel i deras donationslåda. Väl ute i den gassande solen igen kom Chompey leende framspringande till mig och gav mig en bit avrivet papper som hon hade skrivit något på. Jag har kvar brevet, så här står det:

"Hello! Elina
My name is Chompey
nice to see you Elina
I have a small house
I no money Learning english
Please you help me"

Mitt hjärta smälte men jag kunde inget göra för att hjälpa henne. Jag försökte förklara av vi nyss lagt våra sista pengar i skolans donationslåda! Mitt i allt det här började vår grupp lastas ombord på bussen tillbaks till hotellet och jag förstod att det var dags att säga adjö till flickan. Då kommer det plötsligt fram en annan tjej och ger mig ett papper också som hon har ritat en rosbuske på, fylld av törnen men med tre vackra rosor. Jag vänder på papperet.

"Hello!

How are you today?

My name is Mom

I am 15 years old

I have 3 brother and 1 sister

I like yellow flower

can you sister me

I love you

good bye

Nice to meet you"

Hon ser ledsen ut och frågar mig om jag kan vara hennes gudsyster också. Kära barn! Här har hon gått runt och inte hittat någon som kan vara hennes gudsyster förrän nu, i sista stund. Självklart tackar jag ja, och ger mina nya gudsystrar varsin kram och berättar att jag ska skicka dem kortet som vi nyss tog på oss tre. De frågar mig vart jag kommer ifrån men när jag svarar "sweden" ser de väldigt fundersamma ut. Jag tittar mig om och upptäcker att vår grupp inte är färdiginlastad riktigt än så jag tar med dem och springer in i aulan igen. Där pekar jag på Sverige på en världskarta på väggen och ser förundran i deras ögon.

När jag väl gått in i bussen står Mom vid mitt fönster och vinkar. Hon ser väldigt ledsen ut och jag känner hur det skär i hjärtat. Chompey ser däremot lite gladare ut och vinkar en bit bort. Hade de varit lite mindre hade jag banne mig packat ner dem i handväskan! Det var fruktansvärt jobbigt att måste lämna dem så där hastigt, jag hade gärna stannat längre.

Nu ska jag bara fundera ut vad jag kan skicka till dem som skulle göra dem lite gladare...

Mom och Chompey. Namasté.

Hemkomst + akuten

Hemma!!

Tänka sig att vi tog sig igenom dessa 6 veckor utan några allvarligare incidenter! Det är ju ofattbart! Inte tappat nått, inte haft sönder nått..

Men när vi väl kommer hem sätter det igång! Några timmar efter jag kom in genom dörren börjar jag få hög feber och ett par dagar senare konstateras det att jag har urinvägsinfektion upp i ena njuren. Skoj. Efter att ha varit iväg till akuten och tjafsat med de typiska läkarna och sköterskorna som inte lyssnar på vad man säger har jag nu fått antibiotika och är nu nästan helt bra.

Däremot känner jag mig fortfarande lite konstig i huvudet - i sinnet - efter hemkomsten. Jag vet inte riktigt vad det är, jag kan inte sätta fingret på det. Men det är något som inte känns som förrut.

Namasté.