Höstmat för själen

Idag hade jag verkligen en härlig upplevelse.

Gick till skolan i det gråa trista höstrusket. Den vackra färgsprakande hösten är slut här och nu återstår bara halvklädda träd som står och ser eländiga ut. Varken humöret eller orken var på topp när jag fällde ut paraplyet och började min 45 minuter långa promenad till skolan, men när jag gått förbi domkyrkan såg jag någonting underbart vackert.

Under de stora ekarna låg en tjock matta av sprakande gula, nyfällda höstlöv och jag blev ståendes mitt bland dem i total beundran av denna intensiva färgklick bland allt det gråa. Där stod jag länge med blicken mot marken. Jag sänkte paraplyet över huvudet så att det enda jag kunde se var de gula löven och mitt knallröda paraply och bara log och njöt av färgintrycken.

Där stod jag, med min vita kappa och röda paraply med vita prickar på - i efterhand kom jag på att jag måste ha sett ut som en jättelik flugsvamp! Hihi!

Men det var mumsig näring för själen.

Namasté.

Isoleringscellen

Nu har jag varit solo här hemma i 6 dagar. Det verkar som att 6 dagar är min gräns. Efter det börjar jag prata med mig själv.I natt när jag satt med min inlämningsuppgift förde jag ett högt och ljudligt samtal med mig själv och efter någon timme kom grannkatten förbi – och då hade jag plötsligt två samtalspartners! Enok var iofs inte pratig av sig, han gick mest bara runt och inventerade stället som vanligt.

När jag surrar med sig själv så lyckas jag resonera fram så många kloka saker. Som till exempel att det faktiskt ÄR absolut nödvändigt att kolla min mail en gång till innan jag återgår till studierna. Det kommer att visas något bättre på tv om jag bara bläddrar igenom kanalerna en gång till. Det kommer säkert att finnas något ätligt i kylen om jag bara tittar en gång till.

Nån gång i alla fall..

Namasté.

Halloween 2006

Vilken Halloween det kommer att bli i år!

Ni firar väl Halloween, hoppas jag. Nästa helg 4/11 blir vi här ett jättegäng – alla omsorgsfullt utklädda och med humöret på topp. Även fast den riktiga Halloween alltid är den sista oktober så firar vi helgen efter. Hitta på något ni också, vettja. För hur kul är det inte att klä ut sig, egentligen?

Här kommer lite bilder för inspiration!



Namasté.

Halloween: Snickarens Förbannelse del 2

Lägger in andra Halloweenbrevet Snickarens Förbannelse. Här är en länk till den första. Och här följer det andra:


Nådens år 1883 avslutades med en kall och bister vinter men snickaren jobbade på i sin lilla stuga, decemberkylan till trots. Snödrivorna låg höga utmed stugväggarna och nordanvinden piskade ljudligt de frusna slätterna, men inomhus brann elden i kaminen. I skenet från lyktan som hängde över köksbordet singlade täljspånen ner mot det nötta trägolvet.

Detta år var speciellt för vår sagas snickare eftersom han den här gången – med kniven vant liggandes i handen - lagt hela sin själ och sitt hjärta i arbetet med leksakerna. Han satte sig vid kaminen och lyssnade på elden som sprakade och vinden som ven utanför fönstret. Huset knakade jämmerfullt.

Åren hade tagit ut sin rätt och hans fingrar och leder var trötta men årets dockor var trots detta mer levande och naturtrogna än någonting han någonsin tillverkat tidigare. Varje anletsdrag, varje rosig kind och varje glimt i ögonen var så noggrant utmejslad att han ibland inte kunde skilja dem från verkligheten. Han hade en känsla av att detta kunde vara hans sista jul och han ville på detta sätt lämna ett bestående minne hos barnen i byn, något som han verkligen gjorde – men tyvärr inte på det sätt han hade tänkt.

Som med många andra berättelser börjar tragiken i denna med ett försvinnande. En kväll återvände två av byabarnen inte hem till kvällsmaten och efter att deras föräldrar frågat ut de andra barnen fick de veta att de två äldsta syskonen hade på dagen gett sig av in i skogen för att besöka snickaren, något som deras föräldrar uttryckligen förbjudit. De mindre barnen hade hotat deras storasyskon att de skulle skvallra men de blev istället skrämda till tystnad i löfte om smörj.

Vad skulle föräldrarna göra? Det var redan sent på aftonen - det var minsann nått på tok. Utrustade med facklor och hundar begav sig fadern och några av männen i byn ut i nattens kyla och följde de små fotspåren i den djupa snön. Snön hade nästan hunnit täcka spåren helt men männen såg att de bar iväg dit de befarade. I riktning mot snickarens stuga…

_________________

Del 3, den näst sista, kommer snart.

Namasté.

Folk tittar så konstigt på mig..

Ok.

Nu ger jag faan upp. Det får det banne mig VA höst nu!

Jag orkar faktiskt inte springa omkring och limma tillbaks alla löv längre! Jag har blåsor i händerna, lim i näsan och jag har dessutom blitt osams med en kråka som jag träffade på i en ek häromdan. Kråkor kan vara så elaka.

Så kom an hösten!

Gimme your best shot!

*laddar med mängder av stearinljus, tjocksockar och varmchoklad*

Namasté. (Nä, inte dig, kråk-jävel! Förresten kan du vara en fjoll-mes själv!)

Vapenvila i Spindelkriget?

Jag börjar bli lite nervös.

Det är det här med mina ärkefiender - Spindlarna. Efter alla mina otaliga konflikter med dem så har det blivit lugnt på den fronten. Oroväckande lugnt.

Ingenting har hänt.

Ingenting.

Något är i görningen och jag tror jag vet vad.

Misstankarna innefattar Tommy och grannkatten Enok. De har förmodligen format en pakt med mål att hindra eventuella nyheter från stridsfronten att nå mig. Jag har minsann hört hur de har tisslat och tasslat och jag har även uppfattat vissa misstänkliggörande ord.

”.. bort Spindeln..”

”..Elina får spader..”

Jag kan inte bestämma mig om det här är bra eller inte..

Cornelis ställde rätt frågor

”Somliga gååår i traaasiga skor. Säg vad beror det på?
Gud fader som i himmelen bor – kanske vill ha det så.”

Om nu Gud nu är så himla förtjust i trasiga skor så kan han få mina! Stöter ni på honom på stan kan ni ju hälsa att de står här i hallen – dyngsura - och att han kan banne hämta dem precis när han vill!

*sura*