Det var en gång för länge sedan en gammal man. Denne man var snickare till yrket och bosatt i ett torp - en dryg fjärdingsväg utanför en liten by på den uppländska slätten. Även om mannens faluröda stuga var liten var den ordentligt efterhållen och låg alldeles bredvid en vacker å. Han hade för länge sedan tappat räkningen på hur många år han bott där men han hade hunnit se åtskilliga årstider komma och gå och dörrtröskeln var numera väldigt nednött av hans träskor.
Den närliggande byn var också liten men människorna som bodde där var flitiga varför byn var mycket välmående. Sammanhållningen bland byborna var god och grannarnas barn lekte med varandra när de hade gjort sina sysslor för dagen. Snickaren – å andra sidan - hade rykte om sig att vara en bitter och vresig gammal man men även fast han skydde kontakten med de andra byborna bistod han dem ändå med sina snickerikunskaper om det verkligen behövdes. De få gånger han behövde något själv som han varken kunde odla, tillverka eller jaga själv och blev tvungen att bege sig ner till byn möttes han alltid av misstänksamma blickar och viskningar bakom hans rygg. Detta rörde honom emellertid inte i ryggen - desto mindre han hade med dem att göra, desto bättre.
Han älskade dock sitt yrke och att se alla de vackra sakerna framträda ur det material han arbetade med. Vare sig han snickrade på en ny stol eller en ny pipa var arbetet så vackert och enastående att det skulle kunna vara gjort för kungar. Men det var dock en sak han älskade att skapa mer än något annat. Under åren hade mannen nämligen blivit en mästare på att snida de mest utsökta dockor ur alla möjliga material och i alla tänkbara former. Dessa dockor och andra leksaker tillverkade han dessutom för ett syfte; det enda mänskliga sällskap han kunde uthärda var barnasällskap och varje år vid juletid bjöd han in barnen från byn för att låta dem välja varsin docka eller leksak ur sin samling. Barnen älskade mannens gåvor – inte så konstigt med tanke på att det var dockor och leksaker passandes prinsar och prinsessor - och mannen älskade att se den genuina glädjen i deras ansikten när de mottog dessa. Eftersom han själv inte hade välsignats med några egna barn var detta - trots alla timmars arbete med leksakerna - värt mer för honom än någonting annat.
Men misstänksamhet är något som kan sitta djupt i människors hjärtan. De vuxna i byn var mycket tveksamma till att släppa iväg sina barn ensamma till den udda enstöringen i skogen och många föräldrar förbjöd till och med sina barn att gå i närheten av hans stuga.
Allt var ändock frid och fröjd tills det år då vår saga vänder till det obehagligare. När julen närmade sig i den lilla byn under vargavintern 1883 hände nämligen någonting så fruktansvärt att folk inte vågat tala om det sedan dess…
______________
Härmed är sagan om Snickarens Förbannelse inledd, en saga som sträcker sig från slutet av 1800-talet in i vår tid. Till Er som vill höra fortsättningen av denna historia kommer vi fortlöpande skicka ut delar av den och slutet på berättelsen kommer att avslöjas till de närvarande under högtiden Halloween 2006. Känner Ni att Ni kan vara intresserade av detta ber vi Er ödmjukast att kontakta oss senast under Juni månad i detta Herrens år.
Namasté
-001.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar