Livsinsikt

The world just makes better sense with a pink umbrella!

So onward, brave souls! Go get a pink umbrella! Go live!

Min första dag som 30-åring

Ifjol fyllde jag 29 och tyckte så här.

Idag fyller jag trettio och får äntligen levla!

*Pling!*

Level Up!

Boo-YAH!

Sista året som 20-nånting har varit bra. Faktiskt har de flesta åren som 20-nånting varit bra och skulle jag sammanfatta dem skulle några highlights vara att jag:

• Flyttade från Norrland - never going back.
• Läste upp betygen på komvux - och älskade skolbänken.
• Påbörjade universitetsstudier - som jag tror jag blir färdig med när jag är 57 och som orsakar mig många självtvivlansfyllda nätter.
• Träffade många nya vänner - min underbara vänkrets har fått underbara tillskott.
• Har rest mer än vad jag någonsin trodde jag skulle göra - ända sedan jag var liten har jag haft en stark längtan till att resa och se hela världen.

Och självklart:

• Fann Luv - i ett kaotiskt virrvarr av tårar och glädje.

Fler highlights bland 20-nåntingåren finner jag i min inre resa som nog är för flummigt och allvarligt för ett blogginlägg här, men det har mycket att göra med kreativitet, självdistans, förlåtelse och spiritualitet.

Några lowlights har självklart också kommit och gått, men varför försöka komma ihåg dem?

:D

---

And with that small résumé, I stride forward towards my third (FOURTH*) decade. Hopefully it will be full of love, friends and family - because, as I've learnt during my last decade, those are the things that matter.

With never ending love,
Elajna-pajna.

Ps. Det är visst lite hemlisar på gång; jag har fått en biljett för att åka till Stockholm i eftermiddag med instruktioner om att ta med mig olika sorters ombyten. Spännande! :D

* Tack Oljo. ;D

På väg till Ångströmlaboratoriet..

Alla har vi våra bördor. Jupp! Små och stora.

En av mina, mindre, är att jag inte alltid fattar alla skämt. Det bara är så. Det är genetiskt. När någon berättar ett för mig helt obegripligt skämt brukar jag skratta med - men senare fråga Luv vad som var så roligt.

Min räddare i nöden! Vad skulle jag göra utan honom?

Men hur gör jag här?!

Where do I turn?

Namasté.

"Organdonation, my ass!"*

"Förra året fick fler än 600 svenskar ett nytt organ. Och en opinionsundersökning Donationsrådet gjort under november 2008 visar att åtta av tio svenskar är positiva till att donera sina organ och vävnader efter sin död. Men trots detta så är behovet fortfarande stort. Väntelistan fylls ständigt på av människor i alla åldrar som är svårt sjuka och behöver hjälp."
Citat från Donationsrådet.se

När jag för några år sedan anmälde mig som organdonator diskuterade jag det med ett par vänner. Ingen av dem vill donera, eller ens registrera sig som icke-donatorer. Som svar på frågan om varför var svaret att de helt enkelt inte ville.

"Jag ska ju inte dö än, heller!"

Jag fick känslan av att de tyckte hela ämnet var otäckt att prata om. Och att gå så långt att skriva in sig i ett register om vad som skulle hända med deras kroppar om de skulle dö var som att be om det.

Nåja, jag tänker ändå slå ett slag för organdonation. Gör din vilja känd, bums!

Donationsrådet - med frågor och svar och länk till donationsregistret.

Namasté.
* - Ingen koppling till rumpbyte.

Kvinnor är vackra

Här har jag hittat en filmsnutt med 500 år av kvinnoporträtt.

Jag uppfattar många varma, intelligenta, nyfikna, lustfyllda och lyckliga ansikten. Men många verkar även blyga, sorgsna, kalla, uppgivna och rent av hänsynslösa.

De ser så levande ut. Vilka var de? Vad tänkte de? Vad kände de?

500 Years Of Female Portraits In Western Art

Vad känner och tänker ni när ni ser den?

Namasté.

"I know that I'm being used - but it's okay because I like the abuse."

DN skriver att babianhannar och -honor har upptäckts ha platoniska förhållanden. Honorna får visst ut mycket mer av dessa vänskapsband än hannarna (en hanne som till exempel skyddar hennes ungar), men det är inte helt klart vad hannarna vinner på det.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/babianer-kan-umgas-utan-sex-1.904791

Jag har en egen hypotes om dessa hannar som aldrig får till det:

Dessa stackars utnyttjade babianhannar är helt enkelt galet kära i sina bästisbabianhonor - men har tyvärr inte tagit sig mod till att berätta det för dem. De förälskade hannarna skulle gå igenom eld och vatten för deras bästa tjejkompis, till och med hjälpa henne uppfostra någon annans unge.

Men de vet nog inte riktigt hur de få henne att förstå...

För hur frågar man chans på Babianiska?



Namasté.

Ifrån ingenstans...

Idag fick jag ett mail. Det är precis vad jag behövde just nu - precis som det var tänkt.




"Negative feelings are not true feelings at all; rather,
they are your thoughts about something, based always on
the previous experience of yourself and others.

You will not find Truth in your past data, only past data
that is based on other past data that is based on other
past data, and so forth. Forget your "past experience"
and look directly at the experience you are having
Right Here, Right Now.

There is your Truth."



Ville dela med mig. Hope it helps.


Kram!

Namasté.

20-års kris, 24-års kris, 25-års kris..

Sooo.. 29 bast idag.

Jag vet inte om det beror på den glädjande tanken på en 30-årsfest om ett år*, eller att jag faktiskt har kommit över min åldersnoja** - men jag verkar ha kommit över den med råge!

För nu räcker det! Jag vill kunna kryssa i "30-39" på åldersfrågan i enkäter. 20-29 års åldern är jag vansinnigt less på nu! Fram med det tredje decenniet som jag förut fasat så hiskeligt inför. Bring it on!

Att få fylla 30 om ett år har jag inga problem med längre - det blir lite som att gå igenom en dörr till en helt ny nivå.

*Pling!*

Level Up!
~ Eperience points: 3'200'567 ~
AWSOME!

Och jag vill levla NU!!

Ett år kvar. Så länge kan jag ju faktiskt vänta. Tills vidare kan jag passa på att njuta av mitt sista år som tjugi-nånting-åring. Starting now.

*runs out in livingroom to rave*

Men nästa år, då börjar vi 80-talister att komma upp i 30-åren. Det ni, 70-talister! We're right behind you!


Namasté.

* - Lät det där illa?
** - Åldersnoja is my middle name, baby!

Mormors Tagetes

Vilka fula blommor! tänkte jag alltid när mormor planterade ut dem runt hennes och morfars stora, gula hus varje vår. De små krusiga kronbladen, nästan som gräsligt spetsfröll, den där hemska färgen och deras spretiga wanna-be blad. Tagetes växte i hundratal runt hennes välfyllda rabatter, längs gångarna och i stora, vita urnor här och där.



De klarar kylan så bra, menade hon, och de är ju så vackra!



Blä, tänkte jag, jag kommer definitivt aldrig att ha tagetes i min trädgård!




Men förra våren hamnade jag en dag framför tagetesarna hos torgblomhandlaren här i stan. Bland alla andra blommor där var de så otroligt intensivt orangea. Hade de varit så orangea när mormor planterade ut dem? Förmodligen, men då hade jag bara tyckt att de var hemska. Men hon älskade dem iaf.

Vi stod varandra jättenära medan jag växte upp och hon har lärt mig många nyttiga livskunskaper. Allt från kortspelet 500, till hur man virkar, till hur man siktar högt.
Om du vill komma dit, sa mormor ofta och pekade mot trädtopparna, så måste du sikta dit! fortsatte hon och höjde handen ytterligare. Jag kanske inte tog till mig allt hon sa, men några saker fastnade ändå.


Mormor är kvar bland oss - men ändå inte. Jag kan inte längre ringa till henne och lyssna när hon berättar att morfar är ute i snickeriet och att vårens första svalor har kommit. Eller lyssna på henne nyfiket fråga mig om allt som händer i mitt liv.


Mot slutet blev frågorna färre och färre, och ersattes istället med upprepade påståenden att hon tyckte det var så härligt att höra min röst. Efter några månader var det visst bara härligt att höra min röst. Till sist var det bara min röst som hördes.


Jag köper några stycken, tänkte jag när jag stod där på torget och fingrade på ett par tior jag hade i fickan, för mormors skull.






I somras var det ingen annan blomma som lyckades lysa upp vår skuggiga, trista uteplats som mormors tagetes. I år blir det garanterat ännu fler och även fast det kanske inte blir i hundratal så vet jag att hon skulle gillat det om hon fortfarande var frisk.


Och med tanke på all den skit vi hittat i förrådet lär de få en bra start. :)



Namasté.

Bloggdesign och tidens flykt

Om jag någonsin känner att jag har tid över - på riktigt - händer det ofta att jag hamnar framför photoshop. And I'll tell you why.

Men först måste jag få klargöra vad jag menar med "tid över". Det finns nämligen många, många olika sorters "tid över"-tillfällen.

• Tid över för att hinna komma på att toapapperet är slut innan T låser toadörren.
  ("Kvantfysik går bra, men inte faan kan du komma på att byta toarulle när den är slut!")



• Tid över för att hinna det där svårlösta tentaproblemet innan tentavakterna kommer och rycker papperet från mig.
  (Seen mr Bean?)
  


• Tid över för att hinna komma på vad jag ska ha på mig innan jag går hemifrån.
  (Skitpinsamt de gånger jag inte hinner det.)
  


• Tid över för att hinna greppa den där mjölklitern som just bestämde sig för att skutta över bordskanten.
  (Damned if you do, damned if you don't!)
  


• Tid över för att hinna andas när jag skrålar med i den där Evanescence-låten.
  ("Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhh!!")



• Tid över för att hinna skriva något annat än kryptiska anteckningar när Ryszard föreläser.
  (Även här brukar det vara ont om tid att andas.)
  


• Tid över för att hinna kolla temperatur.nu för att veta om jag ska ta en eller två mössor på mig.
  (Don't ask).

Man kan säga att min tid ser ut ungefär så här:

Klicka gärna för större bild

Så när jag har tid över - på riktigt - är till exempel vid den röda PH-fläcken längst ner. Det är en av de mina härligaste "tid över"-stunder; när jag kan sitta med bloggdesign utan dåligt samvete.


Kika in här imorgon för att se några exempel.

Namasté.

Ibland blir jag så ledsen på mig själv..

.. och undrar varför jag inte kan vara den person som jag vill vara.

När jag häromkvällen var på väg till min kvällskurs mötte jag på cykelvägen en ung kille som gick åt motsatt håll. Han var taning, mörkhyad och såg ut att vara runt 18-20 år. När vi gick förbi varandra stannade han och sa till mig på knagglig engelska:

"Excuse me, can you help me?"

Innan han ens avslutat sin mening hamnade jag blixtsnabbt i invanda, hemska tankebanor - "Oh nej, ska han be mig om pengar nu för att han har 'tappat' sin plånbok och tar sig inte hem, eller är han en sån där jobbigt efterhängsen tiggare? Hur ska jag ta mig ur det här snabbt och smärtfritt?"

Han hade en armégrön keps och var lite kortare än mig. En sliten ryggsäck hängde på hans axel och verkade inte innehålla speciellt mycket. Han fortsatte stamma fram:
"I am looking for the police. I - I am from Somalia and I don't know anybody here."

Här önskar jag att jag gjort annorlunda. Det är här jag önskar att jag var en bättre människa.

"Absolutely!" svarade jag och pekade på polishuset som vi i princip stod bredvid. "The entrance is on the other side, over there." fortsatte jag och försökte peka runt huset.

Dumma mig. Nu gjorde jag så där igen. Jag önskar att jag istället sagt "Sure, come on, I'll show you! It's right over here.", följt med in och väntat tills han fick hjälp av någon.

"Okay, thank you." svarade han och nickade. Han log inte utan såg mest nervös ut och verkade med sin kroppshållning nästan be om ursäkt för sin existens. Han gick runt polishuset medan jag gick på andra sidan.

Ofta kan man ju tycka att det räcker gott med att bara peka ut vägen för någon som frågar, men det här var, för mig, helt klart en sådan gång jag borde gjort mer.

Den väg som leder till min kvällskurs tillät mig att senare vända mig om så att jag kunde se honom på ingångssidan av polishuset. Han såg fortfarande så vilsen ut, klädd i alldeles för kalla kläder för de -4 grader termometrarna visade den kvällen. Jag kan tänka mig hur det kändes för honom. Alldeles ensam, nytt land, utan att känna någon - och så den uppländska, råa kylan på det. Det hade säkert gjort stor skillnad för honom ifall någon hade erbjudit sig att följa med en bit och hjälpa.

Det skulle i alla fall jag ha tyckt ifall jag var i samma situation.

Istället bitchar och whinar jag i min blogg om hur ledsen jag är.

Tss tss tss..

Jag kan bara hoppas att livet ger mig fler chanser att välja annorlunda.

Namasté.

Varför jag inte gillar Firefox

Jag drog efter andan. Min kropp blev alldeles kall, pulsen ökade och himlen mörknade. Hela världen föll ner i ett tomt, svart hål och fåglarnas kvitter tystnade. Min själ kved.

Jag hade sett min blogg i Firefox.

It's all so terribly wrong!

Texten flödar ut ur denna photoshopsdesignade ruta som en teckning av ett barn som inte kan måla innanför linjerna. Scrollern är i den där standardgråa färgen som återkommer som en dålig vana. Den där scrollern!! Den kommer att hemsöka mig i mina drömmar.

I mitt huvud snurrar plötsligt en massa frågor som kräver svar.
"Har jag använt % istället för px?" "Vad ska jag göra åt scrollern?" "Vem ska jag skylla alla kompatibilitetsproblem mellan browsers på?" "Har vi nått sliskigt sött och ätbart hemma?"

Och framför allt "Är det dags att byta till ny blogg som är fri från sådana här problem?"

Förmodligen. And I has sneaky, secret plan. :)

Namasté.

Inte gått in i väggen, men kanske en hög tröskel

Idag har jag en break-dag. Jag har kännt mig dimmig i huvudet och väldigt ofokuserad nu, denna första vecka av terminen. Iofs har det knappt varit någon ro mellan tentorna och vårterminen och efter en hektisk andra period* i höst känner jag att jag inte riktigt hunnit ikapp mig själv.

Jag klev upp kl 7 imorse ändå och har städat lite nu på morgonen. Kl 12 blir det årets första aerobicspass och efter det går jag och handlar fräsch, nyttig och inspirerande mat. En trip till en naturhälsobutik för att köpa en flaska Chi San blir det dessutom också. Provade en flaska förra perioden och den hjälpe mig verkligen att komma igång tidigare på morgonen.

I eftermiddag kanske jag får tid över till att göra något avslappnande, kanske lägga ett pussel eller så.

Vill också sända en glad tanke till Jimmy och Ida som igår kväll blev föräldrar till en liten Fabio. Yay! Familjen Hest har fått sitt föl, till sist.

Namasté.

*Höstterminen består av en första och andra period och vårterminen av en tredje och fjärde.

It's no secret..

Jag längtar till våren och sommaren.

Till grönt och blommor.

Till ljus och annat krims-krams.

Till vår uteplats på kvällarna.

Till att doola på med trädgårdsgöra.

Namasté.

Vildare inlägg än så här blir det inte idag.

Efter att ha suttit med ett litet, men envist (läs. egentligen busenkel, men inte om man har en sån där "bakom-flötet-dag", vilket jag förövrigt verkar ha haft i överflöd sista tiden )*, matteproblem halva dagen igår har jag idag vaknat upp till ytterligare en dag.

En dag som vilken annan dag som helst.

Igen.

En sådan där dag så jag bara vill göra något galet och annorlunda. Någonting aningen vildare och mer oväntat än att sätta på mig den andra sockan före den första!

Får se om jag kommer på något under dagens lopp.

Namasté.

* Parentes, aningen längre än vad som krävs för att störa läsaren. **

** Stjärnanvändning, eller vad det nu heter. Inspirerad (läs. stulen) av Startracers blogg. :)

"Men vi kan väl fortfarande vara vänner?"

"Jag tittar väldigt sällan på tv." brukar jag säga och samtidigt känna mig lite stolt över att jag inte kastar bort flera timmar av mitt liv på pratshower, filmer, och serier. Det blir någon film då och då och en stund medan jag äter hemmalunch eller frukost. Men that's it!

Medvetet eller omedvetet har jag helt blundat för det faktum att jag istället är en flitig internetslav. Facebook, DN, Tradera, Travian, eBay, Icanhascheezburger, Cute Overload och ett par bloggar är några av de sidor som jämt ligger längst upp i scrollistan under adressfältet. Dessa måste kollas ofta och regelbundet.

På senare tid har jag funderat på vad som skulle hända om jag helt enkelt inte kollade dem. Självklart tror jag inte att världen skulle rämna ( i alla fall inte så mycket ) men jag anar att ett visst mått av oro och abstinensbesvär skulle förekomma. Nyligen blev Linda tillfälligt av med sitt Facebookkonto och berättade att hon tyckte det kändes som att hon var socialt avskärmad. Att jag skulle känna på samma sätt tvivlar jag inte på.

Men några inre konflikter uppstår genast. Den bekväma delen av mig tycker att det är en fruktansvärd idé och försöker raskt leda mig in på andra tankar (är kanske Cute Overload nyligen uppdaterad månntro?) medan den förtryckta adrenalinjunkien i mig säger "Doo eet! Go! Go! Go!"

För lite farligt känns det allt. Vad skulle hända? Skulle jag förvinna in i något sorts socialt vakuum och bli bortglömd? Skulle jag missa något viktigt? Om jag inte tar det där "Which vegetable are you"-testet på Facebook, kommer jag då bli mindre lycklig? Och om jag inte lyckas bygga upp min by i Travian, då? Går jag miste om något då?

Nä nä, men att sitta lite då och då gör ju inget, kan man tycka.

Att röka opium lite då och då gör ju inget.

Det är ändå ett beroende. De korta stunder (och ibland långa timmarna) jag sitter vid Internet skulle jag kunna lägga på något annat. Förutom när jag har skolsysslor på datorn sitter jag ärligt talat och bara kollar skit! Jag skulle kunna ta en kort promenad istället. Kanske sortera socklådan så jag inte blir så förbannad när jag inte hittar rätt sockar på morgonen. Läsa en bok, ringa till någon jag inte hört av på länge eller kanske använda pluggrasten till att meditera.

Och så blir det! Jag ska göra slut med Internet! Jag har i några dagar börjat vänja mig vid tanken att radera en massa onödiga konton, däribland Facebook. Det känns inte roligt men jag vill verkligen göra det. Det jag ska behålla är endast min blogg och MSN. Även gamla konton på tex badboll och helgon ska jag tillsvidare strunta i att radera eftersom jag ändå aldrig använder dem. Men viktigast och betydelsefullast blir uppsägandet av det till synes livsviktiga Facebookkontot.

Så.. om några dagar då. Kanske just innan vi sticker till Bali för då har jag ändå inte mycket tillgång till Internet

Wish me luck!

Namasté.

En anledning att bli 08:a?

Det är inte ofta, men ibland händer det. Ibland vill jag bo i Stockholm.

Vi bor iofs rätt nära, 40 minuter med tåg, men inte nog nära för att spontant hitta på något som vi hört ska hända samma kväll.

I helgen fick vi reda på att Dramaten i Stockholm har utförsäljning av gamla teaterkläder och idag fick jag reda på att technodj:n Ellen Allien spelar i Stockholm ikväll.

Jag läste en kort intervju med henne på dn.se här och där säger hon något som jag verkligen håller med om:

"Vad var det du tilltalades av i techno?
– Från början gillade jag inte musiken på technoklubbarna utan mer människorna och stämningen. Det var ingen som behandlade mig som en bitch, tog mig i häcken och frågade om jag skulle hänga med hem efter två minuter. Efter ett tag började jag gilla musiken, men först och främst var det just den sociala biten. Det var inte bara musik utan en helt ny social och politisk rörelse. En modern livsstil där nätverk och kontakter var mycket viktigare än pengar. Techno är musik för moderna människor. "

Nog för att jag gillade musiken från början, men det är verkligen sant det hon säger. Om en tjej går på en ravefest blir behandlad med respekt - oberoende av hur hon klär sig bör tilläggas.

När jag går på rave väljer jag på kvällen kanske en corsett med en sån hääär urringning, en kjol med sån hääär hög slits och hår med så hääär mycket plast i. Jag gör det för att jag tycker det är snyggt och för att extremer tilltalar mig. Om jag gjorde det av någon annan anledning skulle det vara meningslöst att gå på sådana respektfulla fester som rave.

Varför det funkar så här på just ravefester och inte "vanliga" uteställen kan man spendera en hel förfest med att diskutera.

Namasté.

Sanningen - varje dag på min startsida..

Så var det snart dags. Ett år äldre. Bara ett par timmar kvar. Om jag blivit visare? Det kan jag inte svara på förrän imorgon. Kanske vaknar jag och ser allt i ett annat ljus och helt plötsligt förstår vad hela livet handlar om. Kanske vaknar jag och känner att jag vill lägga ungdomsdagarna och barnsligheten bakom mig och istället inrikta mig på familj och diskmaskiner.

Kanske vaknar jag med värsta dödsångesten. Kanske vill jag ha en tröstgrogg... Nåja, lite tröstfest blir det iaf i helgen med den ständigt-fem-dagar-yngre-Jimmyponken.

Namasté.

The Story of Stuff - Knappast en Slit-Och-Släng-Grej

Jävla hetrojävel!

Efter ett tag på dansgolvet tog hon tag i mig och drog ner mig så att jag kunde höra henne.
"Eh, du..? Du är så hetrosexuell som det bara går, va?" sa hon till mig efter hennes närmanden inte fått något annat resultat än fåniga leenden och en kram.

Jag fick en olustlig känsla av att jag just blivit förolämpad. Hon kunde nog lika gärna sagt "Eh, du..? Du är så korkad som det bara går, va?"

Vilken diss! ;)


Namasté.

ps. Det är min kepa, va? Den är lite lebbig, eller hur?