Ibland blir jag så ledsen på mig själv..

.. och undrar varför jag inte kan vara den person som jag vill vara.

När jag häromkvällen var på väg till min kvällskurs mötte jag på cykelvägen en ung kille som gick åt motsatt håll. Han var taning, mörkhyad och såg ut att vara runt 18-20 år. När vi gick förbi varandra stannade han och sa till mig på knagglig engelska:

"Excuse me, can you help me?"

Innan han ens avslutat sin mening hamnade jag blixtsnabbt i invanda, hemska tankebanor - "Oh nej, ska han be mig om pengar nu för att han har 'tappat' sin plånbok och tar sig inte hem, eller är han en sån där jobbigt efterhängsen tiggare? Hur ska jag ta mig ur det här snabbt och smärtfritt?"

Han hade en armégrön keps och var lite kortare än mig. En sliten ryggsäck hängde på hans axel och verkade inte innehålla speciellt mycket. Han fortsatte stamma fram:
"I am looking for the police. I - I am from Somalia and I don't know anybody here."

Här önskar jag att jag gjort annorlunda. Det är här jag önskar att jag var en bättre människa.

"Absolutely!" svarade jag och pekade på polishuset som vi i princip stod bredvid. "The entrance is on the other side, over there." fortsatte jag och försökte peka runt huset.

Dumma mig. Nu gjorde jag så där igen. Jag önskar att jag istället sagt "Sure, come on, I'll show you! It's right over here.", följt med in och väntat tills han fick hjälp av någon.

"Okay, thank you." svarade han och nickade. Han log inte utan såg mest nervös ut och verkade med sin kroppshållning nästan be om ursäkt för sin existens. Han gick runt polishuset medan jag gick på andra sidan.

Ofta kan man ju tycka att det räcker gott med att bara peka ut vägen för någon som frågar, men det här var, för mig, helt klart en sådan gång jag borde gjort mer.

Den väg som leder till min kvällskurs tillät mig att senare vända mig om så att jag kunde se honom på ingångssidan av polishuset. Han såg fortfarande så vilsen ut, klädd i alldeles för kalla kläder för de -4 grader termometrarna visade den kvällen. Jag kan tänka mig hur det kändes för honom. Alldeles ensam, nytt land, utan att känna någon - och så den uppländska, råa kylan på det. Det hade säkert gjort stor skillnad för honom ifall någon hade erbjudit sig att följa med en bit och hjälpa.

Det skulle i alla fall jag ha tyckt ifall jag var i samma situation.

Istället bitchar och whinar jag i min blogg om hur ledsen jag är.

Tss tss tss..

Jag kan bara hoppas att livet ger mig fler chanser att välja annorlunda.

Namasté.