Min Grotta

När jag var mindre brukade jag ibland lägga mina båda armar över mitt ansikte på ett sådant sätt att om jag bara tittade med ett öga bildades det en liten glugg mellan mina armar och min näsrygg. Då kunde jag låtsas att jag satt alldeles själv i en mörk liten grotta och tittade ut på mitt liv utanför. Så brukade jag ligga när jag kände att jag ville fly världen och det var en väldig trygg känsla att sitta där i min lilla håla och bara betrakta och fundera.

Nu är jag inte i behov av grottan längre men jag vet var den finns om jag någonsin behöver den - mellan mina armar och min näsrygg.

Namasté.