Bystmått och fördomar

Jag anser mig själv till höra den relativt fördomsfria skaran av människor. Eller jag försöker i alla fall att vara det, men visst har det hänt att mina förutfattade meningar helt tagit överhand ibland. Som den gången när jag vid min incheckning på Arlanda såg en typisk ”terrorist”, som tagen ur en Hollywoodfilm, som gick omkring med en ICA-kasse och såg nervös ut. Självklart hamnade jag bredvid denna terrorist på planet men upptäckte att han bara var en pratsam go’ å gla’ norrman som älskade ormar och att resa.


Min senaste kamp med mina fördomar gick av stapeln igår när en man ringde om en annons jag satt ut på blocket. Jag hade äntligen satt ut min balklänning till försäljning och mannen ringde nu och frågade om bystmått, midjemått, höftmått och han verkade bekymrad över att den kanske inte skulle vara lång nog. Jag gav honom måtten – och väntade mig absolut inte det svar jag fick.
- ”Hm, jag är 107 över bysten, tror du att det går ändå?” frågade han, och jag måste erkänna att jag snubblade på orden i mitt svar.
- ”Erh, jadu.” sa jag efter en lång paus och försökte låta mycket fundersam över måtten samtidigt som jag undrade om jag kanske hört fel. Under samtalets gång nämnde han dock hans egna mått ett par gånger till och det övertygade mig om att klänningen var till för honom.

Egentligen tycker jag att det är helt självklart att män som vill klä sig i kvinnokläder ska få göra det utan att folk undrar och viskar så jag började tänka att det var bra modigt av honom att ringa så här och vara så öppen om saken. Jag bestämde mig för att ta det som en helt naturlig grej och inte fundera över att det var lite ovanligt. Det kunde ju även vara så att han bara skulle ha klänningen till någon show eller något annat roligt påhitt men min klänning var inte den billigaste utannonserade så det lät underligt, tyckte jag.
- ”Nä, det är för svårt att säga om den skulle passa. Det bästa är nog om jag provar den. Är det möjligt att jag kommer förbi på fredag eftermiddag?” undrade han efter vi pratat om måtten fram och tillbaka. Jag svarade att det gick jättebra och vi kom överens om att han skulle ringa dagen före för att bestämma tiden närmare.

Även om jag absolut inte tycker att transvestiter – om vi nu säger att han är det – är något att skratta om så tycker jag att det här var en lite kul grej ändå så när Tommy kom hem så var jag tvungen att berätta om samtalet för honom. Han tittade konstigt på mig.
- ”Törs du släppa in en sån när du är själv hemma?” sa han och jag blev genast lite ängslig.
- ”Ja, det kan ju ändå vara någon knäppis.” tänkte jag och blev sedan fruktansvärt irriterad på världen. Ska inte jag ens kunna sälja en klänning utan att vara rädd?! Självklart har Tommy rätt och nu vet jag inte hur jag ska göra. Om han verkligen vill ha klänningen så känns det fruktansvärt synd och elakt att inte sälja den till honom – bara för att han är man. Men det är klart att han kan vara någon sjuk människa som ringer och ber att få prova klänningar i kvinnors hem och gör gud vet vad.

Jag har en gång tidigare sålt ett föremål på blocket som köptes av en karl, och det var aldrig något konstigt med det. Men nu gäller det en klänning som en manlig köpare själv ska ha och då blir det tydligen en helt annan grej än om det var en borrmaskin det gällde. Så fördomen är alltså att mannen som vill köpa klänningen är med större sannolikhet en knäppis/mördare/våldtäktsman än en man som vill köpa en borrmaskin. Dock säger logiken mig att om jag var en man som genom en säljannons ville komma in i nåns hem skulle jag välja något mindre utstickande än en balklänning.

Jag vill inte ha fördomar. De stör mig och det känns som de fungerar som skygglappar mot omvärlden. På fredag får vi dock se om fördomarna eller logiken segrar.

Namasté