En helg full av lugna sekunder

Helgen har varit ofattbart lugn – vi blev till och med göra-lösa ett tag! Men med tanke på att vi varje helg har haft så fullt upp med Tommys lägenhet så har det varit obeskrivligt skönt att inte ha någonting alls på agendan. Istället blev det ett par öl/groggar, lite vattenpipa och en middag ute. Dessutom kommer nog nästa helg att bli minst lika skön eftersom vi planerar att åka och hälsa på min mamma. Då blir det säkert ett par öl/groggar till – tillsammans med trevligt sällskap. Det ska bli så roligt!

Vidare har jag funderat lite mer på det här med tid, som jag nämt tidigare. Den går ju lite för fort, tycker jag. Eller egentligen inte - det beror nämligen på vad jag tänker på. Gäller det skolan så rusar tiden fram och lämnar mig i ett tillstånd av fullkomlig chock och hysteri. Men gäller det allting annat – allt roligt som händer nu i vår och sommar – då går tiden så obegripligt långsamt.

Jag tycker att det är intressant att fundera på tid och hur den upplevs. För att vara något som vi människor mäter med en löjlig noggrannhet så verkar tid ändå vara något som vi kan uppleva väldigt olika. ”Är en sekund för mig lika lång som en sekund för dig” har jag tidigare undrat. Jag kan till exempel spendera halva min dag på föreläsning och resterande halva pluggandes på biblioteket och tycka att tiden flyger fram. Men när jag och Tommy senare gör varandra sällskap hem får jag höra av honom att han haft en av sitt livs längsta dagar och att han kan svära på att minutvisaren tickat fram dubbelt så långsamt (eller hälften så fort).

”Tiden går fortare när man har roligt” fick jag alltid höra när jag var liten. Och det stämde ju. Som när jag och Kiwi brukade spela badminton, eller när jag och Mia brukade gå på upptäcktsfärd på järnvägsspåret – garanterat var vår tidsuppfattning helt olik våra föräldrars då. Men även fast tiden gick fortare när vi hade roligt så kan jag inte säga att tiden flög förbi på samma sätt då som den gör nu. Ändå hann vi göra så mycket mer och att sommarloven varade i evigheter. Idag däremot formligen susar tiden fram, veckorna avlöser varandra i ett allt raskare tempo (och att-göra-listan växer exponentiellt). Varför är det så? Varför går tiden annorlunda nu? Jag har en liten – outvecklad - teori om allt det där.

Ta en liten myra. Fundera över och begrunda hur den myran har det. Medan mina nervimpulser som säger åt min vänstra arm att skriva på tangentbordet tar en viss tid på sig att färdas hela vägen från min hjärna till min arm – så behöver myrans nervimpulser en liten bråkdel av den tiden. Samma sak gäller mina tankar som egentligen bara är elektriska impulser i min hjärna. Ser man den här lilla myran rusa fram i sitt korta liv så kanske man tycker synd om den eftersom den inte lever så länge och man kan undra hur den har det. Däremot tror jag att myran själv inte tycker att den lever ett kort liv eftersom den ändå hinner så mycket mer än vad vi gör på samma tid - och om myror kan tänka så har den myran kanske även hunnit fundera en del. Den kanske hinner dikta ihop vad som skulle kunna jämföras med en mänsklig shakespearepjäs – på en dag – och den skulle därmed ha en helt annan tidsuppfattning, inte känna att tiden inte rusar iväg på samma sätt som vi skulle tycka.

Så är svaret att barn helt enkelt är mindre – och därmed har en annan tidsuppfattning än vuxna och därmed känner sig ”hinna” mycket mer än deras föräldrar? Nervimpulser? Men vi verkar ju hinna mindre och mindre även efter vi växt klart. Förklaringen till det kan vara att våra nervsystem ständigt försämras genom åren så att en 60-årings nervimpulser tar mycket längre tid på sig än en 25-årings - och därför upplever 60-åringen att tiden rusar eftersom dennes hjärna inte hinner med lika många ”tankar” som den gjorde tidigare.

Hänger ni med hur jag menar? Hmm, det blev visst lite tjorvigt.. Men jag tror hur som helst att det ligger nått i det hela. Hur det förklarar tillfälliga tillstånd av långsam tidsuppfattning vet jag inte, men jag tror ändå att det har något med nervimpulser att göra. Det kan hända att hastigheten på dessa impulser varierar lite från dag till dag. Vårt nervsystems hälsa kan kanske till exempel bero på att vi har sovit dåligt, ätit dåligt, eller helt enkelt bero på hur tråkigt vi har.

En annan intressant tanke är när tiden nästan verkar stå stilla. Ni kanske någon gång har upplevt att tiden helt enkelt verkar göra halt när något särskilt händer. Jag tänker på vad min lärare i 5:an berättade när jag gick i hennes klass. Hennes 9-åriga son hade suttit länge och väl och omsorgsfullt byggt en avancerad legobil. Han var väldigt glad över bilen och hade nu blivit färdig med den och ställt den på bordet i köket för att visa upp den. Då gick hans lillasyster förbi och råkade stöta till den så den tippade från bordskanten - dödsdömd. Min lärare berättade att då gick plötsligt tiden i verklig slow-motion för henne och hon såg den långsamt singla ner mot golvet och splittras i tusen delar. Kan det förklaras av att när hon märkte vad som höll på att hända så gick hjärnan – i panik - plötsligt på högvarv och hon hann tänka mycket mer och fortare än vad hon i vanliga fall gjorde - så mycket att det verkade inte bara som att tiden slutade rusa, utan att tiden nästan verkade stanna helt.

Men min teori verkar falla vid situationen där jag sitter på bibblan och Tommy sitter på jobbet..

Eller kanske inte.. Jag vet inte. Jag är bara ute och flummar på rätt hårt i teoriernas underbara land.

Namasté