En kanoniserad abbedissa från 700-talet e.kr vars bröst dryper av olja (!). En kult mot häxor och onda andar. Sommarens ankomst. Smällare och stora brasor.
Idag försökte jag läsa in mig på Valborgsmässoaftonens bakgrundshistoria men de flesta källor påstod så vitt skilda saker att det hela slutade med att jag kände mig mer okunnigare än innan jag började.
Nåja, det spelar ingen roll egentligen eftersom vi ska fira Sista April istället som är studenternas eget firande. Vi har hela morgondagen inplanerad från kl. 09:00 och idag har vi stökat, städat och möblerat om inför den annalkande förfesten imorgon kväll. Nu är klockan halv ett och vi kan äntligen gå och lägga oss efter en effektiv - men fruktansvärt rolig och flamsig dag.
Hoppas att ni kommer att få en lika trevlig Sista April som vi ska ha!
Namasté.
söndag, april 30, 2006
onsdag, april 26, 2006
Min Grotta
När jag var mindre brukade jag ibland lägga mina båda armar över mitt ansikte på ett sådant sätt att om jag bara tittade med ett öga bildades det en liten glugg mellan mina armar och min näsrygg. Då kunde jag låtsas att jag satt alldeles själv i en mörk liten grotta och tittade ut på mitt liv utanför. Så brukade jag ligga när jag kände att jag ville fly världen och det var en väldig trygg känsla att sitta där i min lilla håla och bara betrakta och fundera.
Nu är jag inte i behov av grottan längre men jag vet var den finns om jag någonsin behöver den - mellan mina armar och min näsrygg.
Namasté.
Nu är jag inte i behov av grottan längre men jag vet var den finns om jag någonsin behöver den - mellan mina armar och min näsrygg.
Namasté.
måndag, april 24, 2006
Glädjande trädgårdsarbete
Han hörde aldrig av sig, mannen som skulle ha balklänningen. Även om det var synd (för jag vill ju få min klänning såld) så känns det ganska skönt.Annars har helgen varit underbar och Tommy och jag har varit iväg till vår nya lägenhet och rensat rejält på uteplatsen. Det behövdes verkligen - som ni kan se här till höger. Vi verkar dessutom ha mycket trevliga grannar. De kom ut och hälsade och berättade att de tyckte att det var jättebra att någon äntligen tog hand om våra vildvuxna häckar och träd. Då blev det ännu roligare att jobba så vi hann även med att riva tapeter i gästrummet. Sedan kom även Lisa förbi och visade oss till närmsta affär och postkontor.
Vidare har vi även hunnit med att inviga min takterrass för våren. Vi låg där ute med madrass, kuddar, täcken, tjocksockar, varma tröjor, vattenpipa och varsin drink i handen och tittade på den klara kvällshimlen. Underbart!
Namasté.
onsdag, april 19, 2006
Bystmått och fördomar
Jag anser mig själv till höra den relativt fördomsfria skaran av människor. Eller jag försöker i alla fall att vara det, men visst har det hänt att mina förutfattade meningar helt tagit överhand ibland. Som den gången när jag vid min incheckning på Arlanda såg en typisk ”terrorist”, som tagen ur en Hollywoodfilm, som gick omkring med en ICA-kasse och såg nervös ut. Självklart hamnade jag bredvid denna terrorist på planet men upptäckte att han bara var en pratsam go’ å gla’ norrman som älskade ormar och att resa.
Min senaste kamp med mina fördomar gick av stapeln igår när en man ringde om en annons jag satt ut på blocket. Jag hade äntligen satt ut min balklänning till försäljning och mannen ringde nu och frågade om bystmått, midjemått, höftmått och han verkade bekymrad över att den kanske inte skulle vara lång nog. Jag gav honom måtten – och väntade mig absolut inte det svar jag fick.
- ”Hm, jag är 107 över bysten, tror du att det går ändå?” frågade han, och jag måste erkänna att jag snubblade på orden i mitt svar.
- ”Erh, jadu.” sa jag efter en lång paus och försökte låta mycket fundersam över måtten samtidigt som jag undrade om jag kanske hört fel. Under samtalets gång nämnde han dock hans egna mått ett par gånger till och det övertygade mig om att klänningen var till för honom.
Egentligen tycker jag att det är helt självklart att män som vill klä sig i kvinnokläder ska få göra det utan att folk undrar och viskar så jag började tänka att det var bra modigt av honom att ringa så här och vara så öppen om saken. Jag bestämde mig för att ta det som en helt naturlig grej och inte fundera över att det var lite ovanligt. Det kunde ju även vara så att han bara skulle ha klänningen till någon show eller något annat roligt påhitt men min klänning var inte den billigaste utannonserade så det lät underligt, tyckte jag.
- ”Nä, det är för svårt att säga om den skulle passa. Det bästa är nog om jag provar den. Är det möjligt att jag kommer förbi på fredag eftermiddag?” undrade han efter vi pratat om måtten fram och tillbaka. Jag svarade att det gick jättebra och vi kom överens om att han skulle ringa dagen före för att bestämma tiden närmare.
Även om jag absolut inte tycker att transvestiter – om vi nu säger att han är det – är något att skratta om så tycker jag att det här var en lite kul grej ändå så när Tommy kom hem så var jag tvungen att berätta om samtalet för honom. Han tittade konstigt på mig.
- ”Törs du släppa in en sån när du är själv hemma?” sa han och jag blev genast lite ängslig.
- ”Ja, det kan ju ändå vara någon knäppis.” tänkte jag och blev sedan fruktansvärt irriterad på världen. Ska inte jag ens kunna sälja en klänning utan att vara rädd?! Självklart har Tommy rätt och nu vet jag inte hur jag ska göra. Om han verkligen vill ha klänningen så känns det fruktansvärt synd och elakt att inte sälja den till honom – bara för att han är man. Men det är klart att han kan vara någon sjuk människa som ringer och ber att få prova klänningar i kvinnors hem och gör gud vet vad.
Jag har en gång tidigare sålt ett föremål på blocket som köptes av en karl, och det var aldrig något konstigt med det. Men nu gäller det en klänning som en manlig köpare själv ska ha och då blir det tydligen en helt annan grej än om det var en borrmaskin det gällde. Så fördomen är alltså att mannen som vill köpa klänningen är med större sannolikhet en knäppis/mördare/våldtäktsman än en man som vill köpa en borrmaskin. Dock säger logiken mig att om jag var en man som genom en säljannons ville komma in i nåns hem skulle jag välja något mindre utstickande än en balklänning.
Jag vill inte ha fördomar. De stör mig och det känns som de fungerar som skygglappar mot omvärlden. På fredag får vi dock se om fördomarna eller logiken segrar.
Namasté
Min senaste kamp med mina fördomar gick av stapeln igår när en man ringde om en annons jag satt ut på blocket. Jag hade äntligen satt ut min balklänning till försäljning och mannen ringde nu och frågade om bystmått, midjemått, höftmått och han verkade bekymrad över att den kanske inte skulle vara lång nog. Jag gav honom måtten – och väntade mig absolut inte det svar jag fick.
- ”Hm, jag är 107 över bysten, tror du att det går ändå?” frågade han, och jag måste erkänna att jag snubblade på orden i mitt svar.
- ”Erh, jadu.” sa jag efter en lång paus och försökte låta mycket fundersam över måtten samtidigt som jag undrade om jag kanske hört fel. Under samtalets gång nämnde han dock hans egna mått ett par gånger till och det övertygade mig om att klänningen var till för honom.
Egentligen tycker jag att det är helt självklart att män som vill klä sig i kvinnokläder ska få göra det utan att folk undrar och viskar så jag började tänka att det var bra modigt av honom att ringa så här och vara så öppen om saken. Jag bestämde mig för att ta det som en helt naturlig grej och inte fundera över att det var lite ovanligt. Det kunde ju även vara så att han bara skulle ha klänningen till någon show eller något annat roligt påhitt men min klänning var inte den billigaste utannonserade så det lät underligt, tyckte jag.
- ”Nä, det är för svårt att säga om den skulle passa. Det bästa är nog om jag provar den. Är det möjligt att jag kommer förbi på fredag eftermiddag?” undrade han efter vi pratat om måtten fram och tillbaka. Jag svarade att det gick jättebra och vi kom överens om att han skulle ringa dagen före för att bestämma tiden närmare.
Även om jag absolut inte tycker att transvestiter – om vi nu säger att han är det – är något att skratta om så tycker jag att det här var en lite kul grej ändå så när Tommy kom hem så var jag tvungen att berätta om samtalet för honom. Han tittade konstigt på mig.
- ”Törs du släppa in en sån när du är själv hemma?” sa han och jag blev genast lite ängslig.
- ”Ja, det kan ju ändå vara någon knäppis.” tänkte jag och blev sedan fruktansvärt irriterad på världen. Ska inte jag ens kunna sälja en klänning utan att vara rädd?! Självklart har Tommy rätt och nu vet jag inte hur jag ska göra. Om han verkligen vill ha klänningen så känns det fruktansvärt synd och elakt att inte sälja den till honom – bara för att han är man. Men det är klart att han kan vara någon sjuk människa som ringer och ber att få prova klänningar i kvinnors hem och gör gud vet vad.
Jag har en gång tidigare sålt ett föremål på blocket som köptes av en karl, och det var aldrig något konstigt med det. Men nu gäller det en klänning som en manlig köpare själv ska ha och då blir det tydligen en helt annan grej än om det var en borrmaskin det gällde. Så fördomen är alltså att mannen som vill köpa klänningen är med större sannolikhet en knäppis/mördare/våldtäktsman än en man som vill köpa en borrmaskin. Dock säger logiken mig att om jag var en man som genom en säljannons ville komma in i nåns hem skulle jag välja något mindre utstickande än en balklänning.
Jag vill inte ha fördomar. De stör mig och det känns som de fungerar som skygglappar mot omvärlden. På fredag får vi dock se om fördomarna eller logiken segrar.
Namasté
tisdag, april 18, 2006
En helg i Narnia
Så var påskledigheten över. Efter den tidiglagda födelsedagsuppvaktningen på fredag morgon och sedan en komfortabel resa ner till Kisa så låg hela helgen utsträckt framför oss – helig och orörd. Det visade sig bli en underbart skön helg med bland annat stjärnskådning och satellitjakt i badtunnan, härliga skogspromenader och även lite nyttiggöra. Mammas och min födelsedag fortsatte i samma anda och blev toppenbra med hemgjord gräddtårta med jordgubbar. Det kom faktiskt att bli en av de bästa födelsedagarna på länge!Nu är det i alla fall vardag igen med ännu mer plugg men om två veckor är det Sista April! Då blir det banne mig jordgubbar och champagne för hela slanten!
Namasté
torsdag, april 13, 2006
Vart la jag fotfästet nu igen..?
För några dagar sedan tappade jag fotfästet. Jag är rysligt tankspridd och glömsk av mig och jag har ständigt fått betala för det med antingen spring i benen, mynt i plånboken eller med dumstrut i skamvrån. Även fast allt det här dagligen irriterar mig kollosalt mycket så kom ett tag sedan droppen med stort D.
Denna saga förtäljer icke vad det var jag hade glömt - men jag bröt ihop och såg allvarligt framför mig en tragisk framtid av hjärnundersökningar, psykologer, bromsmedicin för Alzheimers och hur Tommy får sätta in mig på ett hem för dementa när jag är 35.
Många tar en inte på allvar om man berättar något sådan här. De tror nämligen att en ung tankspridd människa bara behöver skärpa sig och att det bara handlar om klantighet.
Om det vore så väl..
Namasté
Denna saga förtäljer icke vad det var jag hade glömt - men jag bröt ihop och såg allvarligt framför mig en tragisk framtid av hjärnundersökningar, psykologer, bromsmedicin för Alzheimers och hur Tommy får sätta in mig på ett hem för dementa när jag är 35.
Många tar en inte på allvar om man berättar något sådan här. De tror nämligen att en ung tankspridd människa bara behöver skärpa sig och att det bara handlar om klantighet.
Om det vore så väl..
Namasté
måndag, april 10, 2006
En helg full av lugna sekunder
Helgen har varit ofattbart lugn – vi blev till och med göra-lösa ett tag! Men med tanke på att vi varje helg har haft så fullt upp med Tommys lägenhet så har det varit obeskrivligt skönt att inte ha någonting alls på agendan. Istället blev det ett par öl/groggar, lite vattenpipa och en middag ute. Dessutom kommer nog nästa helg att bli minst lika skön eftersom vi planerar att åka och hälsa på min mamma. Då blir det säkert ett par öl/groggar till – tillsammans med trevligt sällskap. Det ska bli så roligt!
Vidare har jag funderat lite mer på det här med tid, som jag nämt tidigare. Den går ju lite för fort, tycker jag. Eller egentligen inte - det beror nämligen på vad jag tänker på. Gäller det skolan så rusar tiden fram och lämnar mig i ett tillstånd av fullkomlig chock och hysteri. Men gäller det allting annat – allt roligt som händer nu i vår och sommar – då går tiden så obegripligt långsamt.
Jag tycker att det är intressant att fundera på tid och hur den upplevs. För att vara något som vi människor mäter med en löjlig noggrannhet så verkar tid ändå vara något som vi kan uppleva väldigt olika. ”Är en sekund för mig lika lång som en sekund för dig” har jag tidigare undrat. Jag kan till exempel spendera halva min dag på föreläsning och resterande halva pluggandes på biblioteket och tycka att tiden flyger fram. Men när jag och Tommy senare gör varandra sällskap hem får jag höra av honom att han haft en av sitt livs längsta dagar och att han kan svära på att minutvisaren tickat fram dubbelt så långsamt (eller hälften så fort).
”Tiden går fortare när man har roligt” fick jag alltid höra när jag var liten. Och det stämde ju. Som när jag och Kiwi brukade spela badminton, eller när jag och Mia brukade gå på upptäcktsfärd på järnvägsspåret – garanterat var vår tidsuppfattning helt olik våra föräldrars då. Men även fast tiden gick fortare när vi hade roligt så kan jag inte säga att tiden flög förbi på samma sätt då som den gör nu. Ändå hann vi göra så mycket mer och att sommarloven varade i evigheter. Idag däremot formligen susar tiden fram, veckorna avlöser varandra i ett allt raskare tempo (och att-göra-listan växer exponentiellt). Varför är det så? Varför går tiden annorlunda nu? Jag har en liten – outvecklad - teori om allt det där.
Ta en liten myra. Fundera över och begrunda hur den myran har det. Medan mina nervimpulser som säger åt min vänstra arm att skriva på tangentbordet tar en viss tid på sig att färdas hela vägen från min hjärna till min arm – så behöver myrans nervimpulser en liten bråkdel av den tiden. Samma sak gäller mina tankar som egentligen bara är elektriska impulser i min hjärna. Ser man den här lilla myran rusa fram i sitt korta liv så kanske man tycker synd om den eftersom den inte lever så länge och man kan undra hur den har det. Däremot tror jag att myran själv inte tycker att den lever ett kort liv eftersom den ändå hinner så mycket mer än vad vi gör på samma tid - och om myror kan tänka så har den myran kanske även hunnit fundera en del. Den kanske hinner dikta ihop vad som skulle kunna jämföras med en mänsklig shakespearepjäs – på en dag – och den skulle därmed ha en helt annan tidsuppfattning, inte känna att tiden inte rusar iväg på samma sätt som vi skulle tycka.
Så är svaret att barn helt enkelt är mindre – och därmed har en annan tidsuppfattning än vuxna och därmed känner sig ”hinna” mycket mer än deras föräldrar? Nervimpulser? Men vi verkar ju hinna mindre och mindre även efter vi växt klart. Förklaringen till det kan vara att våra nervsystem ständigt försämras genom åren så att en 60-årings nervimpulser tar mycket längre tid på sig än en 25-årings - och därför upplever 60-åringen att tiden rusar eftersom dennes hjärna inte hinner med lika många ”tankar” som den gjorde tidigare.
Hänger ni med hur jag menar? Hmm, det blev visst lite tjorvigt.. Men jag tror hur som helst att det ligger nått i det hela. Hur det förklarar tillfälliga tillstånd av långsam tidsuppfattning vet jag inte, men jag tror ändå att det har något med nervimpulser att göra. Det kan hända att hastigheten på dessa impulser varierar lite från dag till dag. Vårt nervsystems hälsa kan kanske till exempel bero på att vi har sovit dåligt, ätit dåligt, eller helt enkelt bero på hur tråkigt vi har.
En annan intressant tanke är när tiden nästan verkar stå stilla. Ni kanske någon gång har upplevt att tiden helt enkelt verkar göra halt när något särskilt händer. Jag tänker på vad min lärare i 5:an berättade när jag gick i hennes klass. Hennes 9-åriga son hade suttit länge och väl och omsorgsfullt byggt en avancerad legobil. Han var väldigt glad över bilen och hade nu blivit färdig med den och ställt den på bordet i köket för att visa upp den. Då gick hans lillasyster förbi och råkade stöta till den så den tippade från bordskanten - dödsdömd. Min lärare berättade att då gick plötsligt tiden i verklig slow-motion för henne och hon såg den långsamt singla ner mot golvet och splittras i tusen delar. Kan det förklaras av att när hon märkte vad som höll på att hända så gick hjärnan – i panik - plötsligt på högvarv och hon hann tänka mycket mer och fortare än vad hon i vanliga fall gjorde - så mycket att det verkade inte bara som att tiden slutade rusa, utan att tiden nästan verkade stanna helt.
Men min teori verkar falla vid situationen där jag sitter på bibblan och Tommy sitter på jobbet..
Eller kanske inte.. Jag vet inte. Jag är bara ute och flummar på rätt hårt i teoriernas underbara land.
Namasté
Vidare har jag funderat lite mer på det här med tid, som jag nämt tidigare. Den går ju lite för fort, tycker jag. Eller egentligen inte - det beror nämligen på vad jag tänker på. Gäller det skolan så rusar tiden fram och lämnar mig i ett tillstånd av fullkomlig chock och hysteri. Men gäller det allting annat – allt roligt som händer nu i vår och sommar – då går tiden så obegripligt långsamt.
Jag tycker att det är intressant att fundera på tid och hur den upplevs. För att vara något som vi människor mäter med en löjlig noggrannhet så verkar tid ändå vara något som vi kan uppleva väldigt olika. ”Är en sekund för mig lika lång som en sekund för dig” har jag tidigare undrat. Jag kan till exempel spendera halva min dag på föreläsning och resterande halva pluggandes på biblioteket och tycka att tiden flyger fram. Men när jag och Tommy senare gör varandra sällskap hem får jag höra av honom att han haft en av sitt livs längsta dagar och att han kan svära på att minutvisaren tickat fram dubbelt så långsamt (eller hälften så fort).
”Tiden går fortare när man har roligt” fick jag alltid höra när jag var liten. Och det stämde ju. Som när jag och Kiwi brukade spela badminton, eller när jag och Mia brukade gå på upptäcktsfärd på järnvägsspåret – garanterat var vår tidsuppfattning helt olik våra föräldrars då. Men även fast tiden gick fortare när vi hade roligt så kan jag inte säga att tiden flög förbi på samma sätt då som den gör nu. Ändå hann vi göra så mycket mer och att sommarloven varade i evigheter. Idag däremot formligen susar tiden fram, veckorna avlöser varandra i ett allt raskare tempo (och att-göra-listan växer exponentiellt). Varför är det så? Varför går tiden annorlunda nu? Jag har en liten – outvecklad - teori om allt det där.
Ta en liten myra. Fundera över och begrunda hur den myran har det. Medan mina nervimpulser som säger åt min vänstra arm att skriva på tangentbordet tar en viss tid på sig att färdas hela vägen från min hjärna till min arm – så behöver myrans nervimpulser en liten bråkdel av den tiden. Samma sak gäller mina tankar som egentligen bara är elektriska impulser i min hjärna. Ser man den här lilla myran rusa fram i sitt korta liv så kanske man tycker synd om den eftersom den inte lever så länge och man kan undra hur den har det. Däremot tror jag att myran själv inte tycker att den lever ett kort liv eftersom den ändå hinner så mycket mer än vad vi gör på samma tid - och om myror kan tänka så har den myran kanske även hunnit fundera en del. Den kanske hinner dikta ihop vad som skulle kunna jämföras med en mänsklig shakespearepjäs – på en dag – och den skulle därmed ha en helt annan tidsuppfattning, inte känna att tiden inte rusar iväg på samma sätt som vi skulle tycka.
Så är svaret att barn helt enkelt är mindre – och därmed har en annan tidsuppfattning än vuxna och därmed känner sig ”hinna” mycket mer än deras föräldrar? Nervimpulser? Men vi verkar ju hinna mindre och mindre även efter vi växt klart. Förklaringen till det kan vara att våra nervsystem ständigt försämras genom åren så att en 60-årings nervimpulser tar mycket längre tid på sig än en 25-årings - och därför upplever 60-åringen att tiden rusar eftersom dennes hjärna inte hinner med lika många ”tankar” som den gjorde tidigare.
Hänger ni med hur jag menar? Hmm, det blev visst lite tjorvigt.. Men jag tror hur som helst att det ligger nått i det hela. Hur det förklarar tillfälliga tillstånd av långsam tidsuppfattning vet jag inte, men jag tror ändå att det har något med nervimpulser att göra. Det kan hända att hastigheten på dessa impulser varierar lite från dag till dag. Vårt nervsystems hälsa kan kanske till exempel bero på att vi har sovit dåligt, ätit dåligt, eller helt enkelt bero på hur tråkigt vi har.
En annan intressant tanke är när tiden nästan verkar stå stilla. Ni kanske någon gång har upplevt att tiden helt enkelt verkar göra halt när något särskilt händer. Jag tänker på vad min lärare i 5:an berättade när jag gick i hennes klass. Hennes 9-åriga son hade suttit länge och väl och omsorgsfullt byggt en avancerad legobil. Han var väldigt glad över bilen och hade nu blivit färdig med den och ställt den på bordet i köket för att visa upp den. Då gick hans lillasyster förbi och råkade stöta till den så den tippade från bordskanten - dödsdömd. Min lärare berättade att då gick plötsligt tiden i verklig slow-motion för henne och hon såg den långsamt singla ner mot golvet och splittras i tusen delar. Kan det förklaras av att när hon märkte vad som höll på att hända så gick hjärnan – i panik - plötsligt på högvarv och hon hann tänka mycket mer och fortare än vad hon i vanliga fall gjorde - så mycket att det verkade inte bara som att tiden slutade rusa, utan att tiden nästan verkade stanna helt.
Men min teori verkar falla vid situationen där jag sitter på bibblan och Tommy sitter på jobbet..
Eller kanske inte.. Jag vet inte. Jag är bara ute och flummar på rätt hårt i teoriernas underbara land.
Namasté
fredag, april 07, 2006
Meteorologer/Gudar
Vädret, hörrni. Vädret är utnämnt till det absolut vanligaste ämnet för småprat i samtalsämne-för-småprats-området. Ändå ska jag ta upp vädret som ämne nu. Eller rättare sagt väderprognoser. Kommer det inte att vara fantastiskt när tekniken har kommit så långt att meteorologerna exakt kan förutsäga vädret flera månader fram? Jag tror nämligen absolut att den dagen kommer. Vädret på ett speciellt ställe beror ju på en rad saker som i sin tur beror på flera rader av andra saker. Det gäller bara att ha tillgång till en sådan, för tillfället svindlande, datorkraft att vi kan ta med alla de variablerna i beräkningen, eller?
Fast - å andra sidan - jag undrar hur det skulle bli med ledigheter och semestrar. Jag tror nämligen att vi skulle anpassa våra liv väldigt mycket efter dessa väderprognoser och meteorologerna skulle bli våra gudar och prognoserna våra biblar. Inte mycket skulle hända när det är dåligt väder eftersom folk istället skulle planera in saker på de dagar då solen skiner. På soliga och varma sommardagar skulle festivalerna vara överfulla av skräniga fjortisar, badplatserna packade av småbarnsfamiljer, skidbackarna oframkomliga med diverse turister och charterresorna fullbokade av fulla svenskar. Alla skulle ju nämligen vilja ha ledigt just de där veckorna när vädret ska bli som bäst, och de som istället är tvungna att semestra på vad som ska bli årets regnigaste veckor kommer ju att tycka att det är rätt surt – redan innan semestern. Att ha bra väder på sin lediga tid kanske till och med skulle bli en statusgrej!
Så vid närmare eftertanke kanske det inte skulle fungera så värst bra. Det bästa är kanske att bara fortsätta hoppas på lite tur med vädret.
Hur som - på tal om vädret - borde ni kolla in den här trailern. Det här är en dokumentär som ingen borde missa!
http://movies.aol.com/movie_exclusive_an_inconvenient_truth
Namasté.
lördag, april 01, 2006
Så lite - men så mycket
Nog är det konstigt att man kan bli så otroligt glad av en förfest... Det här blir bara ett himla kort inlägg eftersom folk busar och har skoj bredvid mig. Men jag ville bara kommentera det faktum att roligt folk och bra humör kan göra så mycket.
Namasté.
Namasté.
Ps. Jag länkar här till en kort filmsnutt som vi filmade på technostället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-001.jpg)
