På apoteket finns mina droger

Klockan är 02:35. Jag är tokvaken.

Typiskt.

Jag skyller på kaffet. Det underbara kaffet... *får något drömskt i blicken*

Jag blir väldigt lätt beroende av koffein, något som jag märkte för snart ett år sedan. Jag drack inte kaffe så koffeintabletter ingick i min dagliga diet för att jag skulle orka med studierna, men jag märkte efter några månader att det var något speciellt med de där tabletterna, inköpta på apoteket. De gjorde inte bara världen mer genomlidlig - utan även vackrare, skönare och mycket gladare. Effekterna var nästan omedelbara och jag började allt oftare ta pillerna inte bara när jag var trött utan även när jag kände mig nere. Och nere kände jag mig allt oftare.

Vilken tur att jag hade de små vita pillerna!

Tillslut var mitt humör antingen uppe bland molnen eller nere vid fotknölarna. När det var nere kände jag mig så obeskrivligt förbannad på allt i hela världen – men när det var uppe kände jag ett sådant inre lugn att Dalai Lama själv skulle verka ytlig.

Plötsligt, för snart ett år sedan, gick det upp ett ljus för mig och jag insåg förvånat att jag hamnat i koffeinträsket. Det var då några få tabletter kvar i min burk och jag bestämde mig för att de skulle bli de sista i en snabb avvänjningsfas.

Mitt i allt det här lärde jag mig att dricka kaffe. Jammen, bra taktik där, tjejen!

Nu försöker jag inte dricka mer än en kopp då och då – men om jag fick skulle jag dricka det varje dag, flera gånger, jag blir ju så glad av en kopp! Men dricker jag för mycket så märker jag snart hur fantastiskt dåligt humör jag blir på efter någon dag.

Jösses, när jag tänker tillbaks på hur många koffeintablettsburkar jag knaprat i mig i mina dagar blir jag mörkrädd. På våra gamla fester eller när vi spelade rollspel kunde det gå åt fem på en kväll. Det motsvarar ungefär 10 koppar kaffe! Underligt att jag inte gnagde huvudet av folk!

Halloween: Snickarens Förbannelse del 1

Här kommer halloweenbrevet jag skrev om tidigare idag.


Det var en gång för länge sedan en gammal man. Denne man var snickare till yrket och bosatt i ett torp - en dryg fjärdingsväg utanför en liten by på den uppländska slätten. Även om mannens faluröda stuga var liten var den ordentligt efterhållen och låg alldeles bredvid en vacker å. Han hade för länge sedan tappat räkningen på hur många år han bott där men han hade hunnit se åtskilliga årstider komma och gå och dörrtröskeln var numera väldigt nednött av hans träskor.

Den närliggande byn var också liten men människorna som bodde där var flitiga varför byn var mycket välmående. Sammanhållningen bland byborna var god och grannarnas barn lekte med varandra när de hade gjort sina sysslor för dagen. Snickaren – å andra sidan - hade rykte om sig att vara en bitter och vresig gammal man men även fast han skydde kontakten med de andra byborna bistod han dem ändå med sina snickerikunskaper om det verkligen behövdes. De få gånger han behövde något själv som han varken kunde odla, tillverka eller jaga själv och blev tvungen att bege sig ner till byn möttes han alltid av misstänksamma blickar och viskningar bakom hans rygg. Detta rörde honom emellertid inte i ryggen - desto mindre han hade med dem att göra, desto bättre.

Han älskade dock sitt yrke och att se alla de vackra sakerna framträda ur det material han arbetade med. Vare sig han snickrade på en ny stol eller en ny pipa var arbetet så vackert och enastående att det skulle kunna vara gjort för kungar. Men det var dock en sak han älskade att skapa mer än något annat. Under åren hade mannen nämligen blivit en mästare på att snida de mest utsökta dockor ur alla möjliga material och i alla tänkbara former. Dessa dockor och andra leksaker tillverkade han dessutom för ett syfte; det enda mänskliga sällskap han kunde uthärda var barnasällskap och varje år vid juletid bjöd han in barnen från byn för att låta dem välja varsin docka eller leksak ur sin samling. Barnen älskade mannens gåvor – inte så konstigt med tanke på att det var dockor och leksaker passandes prinsar och prinsessor - och mannen älskade att se den genuina glädjen i deras ansikten när de mottog dessa. Eftersom han själv inte hade välsignats med några egna barn var detta - trots alla timmars arbete med leksakerna - värt mer för honom än någonting annat.

Men misstänksamhet är något som kan sitta djupt i människors hjärtan. De vuxna i byn var mycket tveksamma till att släppa iväg sina barn ensamma till den udda enstöringen i skogen och många föräldrar förbjöd till och med sina barn att gå i närheten av hans stuga.

Allt var ändock frid och fröjd tills det år då vår saga vänder till det obehagligare. När julen närmade sig i den lilla byn under vargavintern 1883 hände nämligen någonting så fruktansvärt att folk inte vågat tala om det sedan dess…

______________

Härmed är sagan om Snickarens Förbannelse inledd, en saga som sträcker sig från slutet av 1800-talet in i vår tid. Till Er som vill höra fortsättningen av denna historia kommer vi fortlöpande skicka ut delar av den och slutet på berättelsen kommer att avslöjas till de närvarande under högtiden Halloween 2006. Känner Ni att Ni kan vara intresserade av detta ber vi Er ödmjukast att kontakta oss senast under Juni månad i detta Herrens år.

Namasté

Halloweenaholic

Nu är det officiellt! Nu är det inte länge till Halloween, bara 7 veckor ungefär. Jösses! Bara 7 veckor!? *känner stressen komma krypande med en stor slägga* Ujuj, det är fortfarande en hel del att göra.

Jag – och Tommy såklart – är nämligen Halloweenaholics (det är visst ett riktigt ord) och personligen tycker jag att Halloween är mycket större än till och med julen, vilket jag inte alls firar. Vi lägger ner timmar och åter timmar och några större slantar på att förbereda en Halloweenfest – och vi blir bara mer och mer perfektionister.

Inte bra.

Att vara perfektionist kostar antingen mer tid eller mer pengar.

Men det är ju så van-sinnigt roligt!

Årets tema kom vi i alla fall på för två år sedan och det ska bli sååå roligt att äntligen få köra den! Moahahahaa! En skräckhistoria som vi satt och skrev en dag kommer att fungera som bakgrund och den håller vi just nu på att pytsa ut till gäster. Vi delade upp den och skickade de olika delarna som inbjudningsbrev och jag skulle egentligen kunna lägga ut de vi redan har skicka ut här på bloggen… senare idag.

Tidigare Halloween

Sötheten och ondheten på festerna brukar blandas hejvilt

Jag. Hennatatuering. Sitter i några dagar. :)

Tommy, aka Mr Darkness, hade bonus på att gömma sig

Underliga riter brukar utvecklas på festerna :)

Monstret under sängen

Gör det ändå

Det goda du gör idag glömmer människor ofta i morgon - gör det ändå.

Om du är snäll kanske människor anklagar dig för att ha själviska, dolda motiv - var snäll ändå.

Om du är framgångsrik kommer du att få några falska vänner och några verkliga fiender - var framgångsrik ändå.

Om du är ärlig och uppriktig kanske människor lurar dig - var ärlig och uppriktig ändå.

Vad du tillbringar år med att bygga upp kan någon kanske förstöra över en dag - bygg ändå.

Om du finner kärlek och sinnesfrid kan andra bli avundsjuka - var lycklig ändå.

Ge världen det bästa du har, det är kanske aldrig tillräckligt - ge ändå världen det bästa du har.

Du förstår: när det kommer till den slutliga räkenskapen så är det mellan dig och Gud. Det var ändå aldrig mellan dig och de andra.

av Moder Teresa

Namasté.

Undervattensbilder

Yay!! Hittade våra undervattensbilder från thailand!

Visst är vi snygga med våra simfötter och snorklar?! Hihi! =D

Namasté

Ja ä ju som ja vart

Min kära vän Kiwi klämde ur sig något över telefonen häromdan.

”Du är ju född sån – man ska ju som djävlas med dig.”

Tack.

; )

Mitt livs att-göra-lista

• Hitta vad jag vill syssla med här i livet
• Plugga färdigt
• Bli mindre konflikträdd
• Hoppa bungee-jump – GJORT
• Resa mycket - jag vill känna hur stor världen verkligen är
• Hoppa fallskärm
• Hitta en bra träningsform
• Ta flygcert
• Ta dykcert – GJORT!
• Utveckla mitt sinne för ekonomi
• Hitta en hobby

Hmm.. Vad mer var det..? Just ja!

• Rädda världen

Hur ser din lista ut?

Namasté.

Det luktar inte gott inuti en död gnu

Jag verkar ha tappat bort mina skumma drömmar. Mina drömmar som på morgonen brukade få mig att tänka ”Va faan har min hjärna haft för sig i natt?!”

Jag har i mina dagar (nätter) blivit jagad av lurviga monster med tejprullar istället för händer, jag har serverat drinkar till talande fiskar som simmat förbi min bar, studsat på en trampolin med en vänlig mumie, krupit in i en död gnu med avsikten att bli serverad till den onda demonen och därigenom kunna höra vilka planer han smider… Det har till och med gått så långt att jag har frivilligt och systematiskt flått mig själv.

Alla mina skumma drömmar brukar vara oerhört detaljerade och jag brukar minnas det allra mesta av dem – men nu har jag som sagt förlagt dem någonstans.

Jag saknar dem.

Hörrö! Haru en soffa över, eller?

Jaha, då har vi varit i Wien, då. Det blev en långhelg bland vackra byggnader och god mat. Vi bodde på hotell men vi blev guidade av en supertrevlig österrikare som visade oss vad som var värt att se. Vi fick kontakt med honom på Internet och han erbjöd sig att visa oss runt.

Det var fasansfullt vackert i Wien. Helt klart återbesöksvänligt.

Jag och Tommy är nämligen med i ett projekt, eller vad jag ska kalla det, på nätet som jag skulle vilja rekommendera. Det är ett underbart sätt att träffa nya människor och komma lite närmare kulturen där man befinner sig.

Är man medlem i det här nätverket kan man nämligen bjuda ut sin soffa, eller annan sovplats, till människor som är ute och reser. Just nu är det över 100 000 medlemmar så det finns soffor över hela världen! Vi blev medlemmar i februari i år och vi har hunnit lånat ut vår soffa ett par gånger redan men nu har vi alltså äntligen fått utnyttja tjänsten själva.

Vissa kör på det här det här till max och är ute och reser runt i flera månader på andras soffor – medan andra kanske bara lånar ut sin egen lite nu och då.

Kolla in det! Det är en skithäftig idé – som funkar! Men se det gärna mer som ett sätt att hitta härliga människor över hela världen än ett sätt att spara pengar.

www.couchsurfing.com

Här sitter vi och fjantar oss hemma hos vår värd

För övrigt så var besöket i Wien kanonlyckat. Det är en otroligt härlig stad som jag tycker präglas mycket av den omkringliggande naturen. Tyvärr hann vi inte med någon koncert :( men hann göra väldigt mycket annat kul.

Namasté.

Jag sa ju ’Sitt’! Hör du dåligt?

Aarrggh!! Vad är det med denna mängd av mesiga hundägare!? Jag är less på alla dessa helt odresserade hundar – eller rättare sagt är jag less på ägarna till dessa hundar. Jag har själv aldrig haft hund men jag förstår ändå att om hunden gör något som man inte vill att den ska göra så hjälper det inte att hota och diskutera med den!

”Men, Fiffi, hur många gånger har jag förklarat för dig att du inte får göra sådär? Det blir definitivt inget hundgodis för dig idag!” säger den lilla tanten i en menlös röst och fortsätter med ”Ja, skyll dig själv, då!” Mopsen fortsätter att gräva upp rabatten.

”Tyst, Angel, matte sitter ju i telefonen.” ber den blonda modeslaven sin lilla chihuahua. Angel fortsätter att skälla hetsigt mot allt och alla. Matte fortsätter att prata i telefonen.

På bussen: ”Jag sa ju ’Sitt’! Hör du dåligt?” Ägaren trycker ner hundens bakdel till marken. Jag slår vad om att hunden inte har den blekaste aning om vad kommandot ”sitt” är för något – eller ens vad ett kommando är.

Visst ska man prata med sin hund, absolut! Men är det inte så att om man ska tillrättavisa eller säga till hunden vad den ska göra är det bra att hålla det verbala så enkelt som möjligt? Annars förbryllar man väl hunden?

I och för sig har jag sett uppvisningar med hundar som klarar riktigt komplicerade uppmaningar – men inte är det för att ägaren har hotat med att dra in det dagliga hundgodiset!

Just a thought.

Namasté.

Alla har vi en liten paranoid schizofren i oss..

Elina, you are 28% Paranoid Schizophrenic

You're pretty grounded, though you have your occasional paranoid moments. Just make sure to ignore those voices in your head!

Are You A Paranoid Schizophrenic?

Nostalgi är härligt - men nutiden är bättre

Av min 26-åriga erfarenhet vet jag att om flera år kommer jag att se tillbaks på den här tiden, luta mig tillbaks i soffan, knäppa händerna över magen och säga något i stil med
”Jadu, det var tider det” och odla någon sorts nostalgisk tår i ögonvrån. Och precis som många andra gamla goda tider kommer jag att längta tillbaks hit.

Men min åldersnoja gör sig påmind lite nu och då. Den har, irriterande nog, klängt sig fast i mitt medvetande sedan jag fyllde 20 år – men jag är glad att kunna säga att den äntligen börjar förlora mark! Jag ser inte längre på de överfyllda flaken med studenter som envist skriker

”För vi har tagit STUDEEEEN-TEEEN”

och känner en lika stor våg av saknad och avundsjuka. Numera ser jag nämligen istället fram emot morgondagen, nästa år, nästa decennium även fast jag kommer att bli äldre! (Fast jag längtar tillbaks litegrand varje vår när traktorerna kör omkring med vrålande 18-åringar.)

Men jag är 26 nu. När jag var 18 tyckte jag att när man är så gammal då är det banne mig slut på allt kul. Så fantastiskt fel jag hade! Jag gör ju massor av kul saker, det är bara det att jag har utvidgat hela rolighetsområdet!

På den tiden ansåg jag att det enda som kunde kvalificeras som kul var fest, festival, eller hänga med kompisar. Men nu har jag roligt på fler sätt. Det är till exempel vansinnigt kul med vår nya lägenhet som vi fipplar en hel del med. Jag gillar det jag pluggar. Eller att träffa nya människor, resa, fotografera…

Nu ska ni inte tro att jag har lagt av med kompisar, festandet och festivalandet! Oo, nej. Au contraire! Fester händer rätt ofta här och nästa sommar blir det förhoppningsvis någon trance/techno-festival i tyskland med ett gäng vänner. Åsså har vi ju alltid Halloween - den yttersta festen.

Men vad var det nu jag ville komma fram till..? Jo! Att Den gamla, goda tiden. Den är ju nu!

Namasté.