Nephele - Kentauren

Diverse set backs har dragit ut på tiden, men nu äntligen är hon färdig! Linda har fått vänta länge på sin 30-års present. Förlåt!

Men det är ingen älva den här gången heller. Nope! It's a Centaur!

Nephele, nämnd efter en molnnymph i den grekiska mytologin, har länge funnits i huvudet på mig och jag insåg att hon skulle bli ett stort projekt. Jag har aldrig tillverkat något så komplext förut. Och då menar jag över huvud taget - ever.

(Bortsett från Theo)

Så därför blir det här ett väldigt - väldigt långt inlägg.

I'm sorry.

Haha! Nä förresten, det är jag inte alls, det!

 

Liksom Zoë, är hennes skelett formad efter korrekta proportioner. Bilder på hästskelett gav mig ovanstående konstruktion. Proportionerna mellan hästkropp och människokropp är däremot bara ögonmätt. Studier i kentauranatomi är nämligen få.

Men hur ser en häst ut - egentligen? Och en människorygg som spänner en pilbåge? Det blev en hel del studerande av hästanatomi, -muskler och -rörelser. Och även människans!

Lite weird kändes det, men jag var tvungen att försökta hitta bilder på pilbågsspännande män med nakna överkroppar (!) och säger ett "Yay for Google"!

Men hur ser en kentaurs muskler ut vid övergången mellan hästdel och människodel? Det blev lite improviserande men resultatet blev rätt så trovärdigt, tycker jag.

Sedan var det dags för huvudet och jag hade hittat dockögon av glas som ser så otroligt mycket bättre ut än målade bollar av cernitlera.

För att minska det totalt vettskrämda och hysteriska ansiktsuttrycket la jag till ett par ögonlock. Det är bra med ögonlock på det sättet. De döljer hysterin i världen.

Ett par händer varav en av dem med en inbyggd metallkrok för att kunna spänna bågen. På den andra armen går en metallpinne rakt ut genom handen för att kunna hålla fast den.

Det var lite lurigt att få en bra vinkel på hals och överkropp eftersom jag ville att hon skulle sikta snett nedåt och bakåt. Samtidigt svänger hon mot det håll hon skjuter så hela hästkroppen lutar. Vinklar på svängande hästben studerades i många timmar. Lite pillande, men till sist tror jag att det blev bra.

Första försöket med pilbåge. På tok för liten och konstigt formad. Det blev bakläxa.

Så tillsist, efter otaliga vändor i ugnen, var hennes kropp färdig. 

En gång, precis innan dess, gick hon av helt och hållet vid midjan då jag hade misslyckats att stötta henne ordentligt i ugnen! Vilken uppgiven känsla! Jag var så förbaskad att jag helt glömde bort att fota eländet. Men med lite superlim, mer cernitlera, sandpapper och en extra dags arbete så var hon som ny igen.

Färg! Äntligen! Den där likbleka, köttiga färgen är inte så sexig...

Mer färg och in i ugnen igen för att härda den.

Sedan kom ytterligare en setback. Färgen på hovarna satt inte så bra. Men återigen, lite sandpapper och lite extratimmar så var även det problemet löst.

Hon fick även ett par ögonbryn, en dutt eyeliner och en diskret rosa nyans på läpparna. All to give her that natural centaur look.

"Maybe she's born with it?

Maybe it's Maybeline!"

Or maybe she's made with it and it's fused to her face in a 130 degrees celsius oven! Hah!

Pilbågen. Hmm, även försök nummer två, bilden ovan, visade sig vara för liten och gick dessutom av. Då blev det istället en riktigt stor pilbåge, med en gedigen kärna av najtråd!

Gjorde sedan pilen av en grillpinne som jag filade ner till lagom tjocklek.

Dekorerade bågen med lite guldfärgad metalltråd och några fjädrar. De minsta fjädrarna ever! Pilligt! Var tvungen att hålla andan och andas "på sidan" så de inte flög iväg då jag skar ut dem, hihi! 

Sedan fick hon en pilspets av riktigt metall då jag tyckte att det såg skabbigt ut med en gråmålad spets av cernitlera. Tråkigt! Man kan väl kallhamra till sig en pilspets av aluminium och sedan skarpslipa den?

Sagt och gjort! 

Jag hade en tjock aluminiumtråd som jag stod och bankade på med en hammare på diskhon. Tur att vi inte bor i lägenhet längre. En liten spets med ett stort platt fäste som jag vek runt träet på pilen. Surrade fast med sytråd.

Tillsist blev hon ägare till en liten moccabikini och började få lite hår på huvudet.

Det här med håret/pälsen har varit det största och mest långlivade problemet. Jag vet sedan tidigare älvor att det enda jag tycker duger är tibetansk lammull. Jag har provat både syntetisk ull och annan äkta ull, men det blir bara rufsigt, ostyrigt och ser väldigt oäkta ut. Den tibetanska lammullen, som är väldigt poppis inom OOAK (one of a kind)-skapare, ser mest naturlig ut då stråna är så fina och släta. 

Men. Är du ute efter en färg som inte finns på hobbysidorna så blir det svårt. Jag var ute efter svart med ljusa toppar. Inte så lätt alls. Efter mycket sökande och frågande i både butiker, internetshoppar och forum fick jag  kontakt med en kvinna i USA som faktiskt hade tibetanska lamm/får. Dessutom var en av dem, Bert, färgad i de färger jag var ute efter. Hon kunde klippa lite tofsar och sälja till mig. Yippie! Men något hände och hon slutade svara på mailkontakt, så Bert kunde aldrig hjälpa mig.

Back to square one.


Till sist fick jag via nätet kontakt med en liiiiten fabrik mitt i Kinas inland. De var väldigt hjälpsamma och skickade en liten påse päls till en pysseltokig kvinna i Sverige. Det var visst nått om nån häst...

Jag är ofta anpassningsbar och söker lösningar på problem när något inte går som planerat. Men eftersom jag blir sådär jädra envis och detaljfnoskig ibland, och då duger bara det jag vill ha och vet blir bra, tog hela sökandet efter rätt hår till Nephele nästan ett år. Men, voilà!

Allt hår äntligen fastsatt på huvvet!

Och en slarvigt frisyr, lite fjädrar och vind i håret...

(Tack L'Oreal hårsprey)

... så var hon färdig!

Nu till basen!

Det här är också en första-gångare för mig. I och för sig har Morgan le Fay en vanligt träbas som hon står på, men den här är lite extra-extra.

En bit Manzanitaträ blev huvuddelen och sedan täckte jag allt i ett sorts syntetsiskt, mossliknande material. På det lite grässtrån, som egentligen bara är grönfärgade hårstrån.

Träbasen målades brun och översvept av ett härligt, vackert skimrande, guldvax. Skylten av cernitlera fick sig en omgång med svartfärg och guldvax.

Så allt är färdigt. Helt otroligt.

Varje sommar anordnas det en rävjakt i Nepheles stam. Reglerna är enkla; vem som helst får vara med men alla tävlande får bara en pil var. Den första som lyckas skjuta räven med den vinner och får äran att hänga rävsvansen runt sitt bakben resten av dagen. 

Jakten är mycket populär och prestigefylld bland ungdomarna eftersom traditionen säger även att vinnaren får, om denne vill, välja danspartner till kvällens första dans. Ifall vinnaren är i de yngre åren brukar detta ofta följas av mycket fnitter och rodnande ansikten och säkert har många unga kentaurhjärtan krossats genom åren.

Rävjaktsdagen är trots det en betydelsefull och glädjefylld dag som avslutas med festligheter, musik och mycket mat. De vuxna dansar och sjunger medan barnen lyssnar på gamla krigshistorier från de äldre runt lägereldarna. När stjärnorna börjar blekna framåt morgontimmarna släpar de sista kentaurerna sig till sina hem. 

Wieee!