"Yes, the camera luuves me!"

Enok – vår älskade fadderkatt som i skrivande stund ligger utfläkt bredvid min dataskärm – är en tydlig prick. Han har personlighet som fullkomligt sprutar ur öronen på honom och han är så gossjuk att det gränsar till ett sjukligt behov av bekräftelse. Det gör det inte lättare att låta bli honom då hans gräddvita päls dessutom är lika mjuk som en kaninunges. Och kolla bilden med hans små söta baktassar! *paws up!*

Idag när jag kom hem låg han på soffan i precis samma ställning som jag lämnade honom. Då jag kom in genom dörren tittade han förvånat upp och stirrade på mig med sina stora brandgula ögon som om han ville vara säker på att det var jag. När jag sedan jamade till lite svarade han genast med ett kurrande ”mjau” och hoppade ner från soffan för att springa fram och möta mig.

Nu ligger han som sagt här vid datorn men är nu vaken och tittar nyfiket på mina fingrar över tangentbordet. Han kommer och går som han vill här i huset och även om vi vet att det är grannens katt egentligen känns det ändå lite som vår egen.

Namasté.