Luv väckte mig imorse.
"Elina, kliv upp en sväng. Vi har fått besök.." ropade han utifrån köket. Jag klev upp med grus i ögonen och tänkte att vi kanske hade en ekorre på uteplatsen.
Men det var ingen ekorre - det var Enok.
Där på köksgolvet satt han, lika gräddigt vit som den där dagen för 1½ år sedan. Och precis lika gosig.
Så jag grät lite, och nu har vi ett tunt lager av vitt katthår i ett hörn i soffan.
Idag blir verkligen en lyckans dag. Full av katthår. :D
Namasté.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men gud så underbart, så skönt att se han lever. Jag förstår verkligen hur härligt det måste vart för dig, kom en liten tår här med...han bara för go =)
SvaraRaderaÄr det egentligen grannens katt eller hur det nu var? Ska ni adoptera honom nu?
SvaraRaderaJo, det är grannens katt, men grannen flyttade för 1½ år sedan. Men nu är vår granne mittemot oss kattvakt ett tag. Önskar innerligt att vi kunde adoptera honom!! Oooo!!
SvaraRaderaUnderbart ♥ Jam & Kram från Oss!
SvaraRadera